Förlåt

Jq, nu är jag där igen, har inte bloggat på ett århundrade (nja kanske inte men ändå) men faktum är att jag har så jäkla trist. Så ursäkt ursäkt ursäkt. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu heller. Men ni kan väl låtsas att jag lever lyxliv :)

Tårar

Jag är en sann djurvän. Jag vägrar äta kött (med undantag för fisk, men har ibland även svårt för det). Jag tänker på alla julbord som ska dukas upp nu, så massa ondödigt många djur dör. Jag ryser när jag tänker på det. Miljontals djur ska dödas BARA FÖR ATT den elaka människan ska gumsa i sig dom, sedan ska det passera deras tarmar för att sedan hamna som (ursäkta uttryck) en brun klump i avloppet. Så onödig, sådant slöseri med liv. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, så jag gråter och bara tanken på hur djuren behandlas innan slakt och när det kommer till slakt, tänk vilken stress det måsta vara (ÅÅÅ så ledsen jag blir). OCH kom inte med det dravlet "ja men folk svälter i Afrika är det inte värre och bättre att bry sig om och bli ledsen över" GAHH jag blir så arg på sådant dravell. Det hjälper inte våra grisar att folk svälter OM ni tycker det är hemskt att folk svälter i andra länder (jag tycker faktiskt också det är förfärligt hemskt) så engagera er!!! Jag är som sagt en sann djurvän och det är det mitt hjärta brinner för, ja djur alltså. Därför gör jag vad jag kan och låter bli att äta dom. Jag behöver inte se djuren i ögonen och säga, nää jag gör i allafall inte detta mot er, jag är jäkligt stolt över det, men tyvärr räcker det inte att bara jag slutar äta kött, utan det måste ske en rejäl förändring.

Vi kan idag blicka tillbaka på förintelsen och tänka "hur kunde dom, så hemskt" och visst var det fruktansvärt, men då rycktes det bara lite bara på axlarna "vadå det är judar och har inget värde". Idag behandlas djur väldigt illa och folket rycker på axlarna och säger "vadå det är grisar och har inget värde". Jag hoppas vi snart (tyvärr tror jag det inte blir snart) tänker tillbaka och tänker "hur kunde de göra så mot djuren". Låter det lustigt att jämföra? Kanske inte dagens läge, men framtiden kommer förhoppningsvis visa att jag var en klok människa (ifall de hittar min blogg).

Jag vill till sist, innan ni frossar i julskinka och prinskorvar, visa den här länken. LOVA att titta på den, det är din skyldighet innan du mumsar i dig kött. Jag gråter när jag ser den och mår dåligt, men jag behöver inte vara en del av det och det är jag som sagt mycket stolt över! mmm kött är gott???? Men till vilket pris??

Dags

Jag tänkte att det var lite längesedan jag uppdaterade här, så det är väl på tiden jag gör det, helt enkelt dags för det. Jag antar att mitt liv är så pass tråkigt så att jag inte har något att skriva om. Jobba, sova och äta...hmm något mer? Får se? Jo förra fredagen var jag och såg Idol live, det var himlans trevligt. Och förra lördagen var fina vänner här på glöggkväll. Idag har jag och mannen varit på julklapsjakt, vi körde över tio mil till ett stort köpcentrum och jag hittade tre julklappar och inget till mig själv. Eller jo jag hittade massor till mig själv men hade inte orken och fokus var på klappar till andra. Får se när nästa jakt blir för nu till helgen åker jag och mannen på en weekendresa med hotellövernattning och julbord. Om du (kusin) läser nu vill jag rikta ett tack på förhand att du kommer passa mina kissar så de slipper bo själv (du vet vem du är). Får se om det går att ta semester innan jul (fast jag är lite sent på det. Men vänta jag skulle ju skriva vad som HAR hänt inte det som SKA hända, ja och i princip gjorde jag ju det: jobba, sova och äta.

8 Månader

Det har nu gått 8 månader sedan jag fick reda på att jag var gravid. Jag befann mig i New York och gick över till snabbköpte mittemot min systers lägenhet tillsammans med min man och köpte ett test. När vi kom tillbaka till min systers lägenhet smög jag in på hennes toa med testet gömt under tröjan. Utförde lite stänk urin på det OCH det var plus, en fint blått plus. Min reaktion var att sätta handen för munnen, flämta lite och le. Jag berättade först för min man och sen kunde jag såklart inte hålla det hemligt för min syster. Den kvällen tog vi tunnelbanan in till Manhattan och allting var bara så bra och alla vi som visste om det var överlyckliga och "toppade".

En månad senare var lyckan inte så stor. Blödning, akuten och en läkare som säger "troligtvis lever det inte".

Men jag har tagit mig igenom detta, jag har gått vidare, trots både missfall och därefter borttagning av äggledare under narkos. Utomkvedet var jag inte så psykist ledsen över, mest rädd, rädd för min egen skull om äggledaren skulle spricka och för narkos. Det var så skönt när det var över. Men jag måste måste dock medge att jag fortfarande är bitter, bitter över det första missfallet. Det är svårt att låta bli att tänka "nu skulle jag gått på mammaledighet". Ja, för det beräkande föslossningsdatumet närmar sig med stormsteg för den första graviditeten. Och här sitter jag, mer trött än vanligt och med en jäkla förkylning. Hoppas på bättre tider och bättre lycka nästa gång.

Blekare än Bleking?

Ja det är vinter, ja fast det inte är så kallt är det ju faktiskt vinter. Och att det är vinter märks, på hår, hud och energi. Jag känner mig blek, håret fnasar, hullet växer (efter varje kvälls ohälsosams livstil, nej inga sommarpromemader eller dopp här inte) påsar under ögonen blir hängigare och efter varje minut det blir mörkare varje kväll ju blekare blir jag. Men nu är det snart jul och det blir massa julpyssel och mys, hoppas jag ;) så det gör kanske inget utan låt vintern ha sin gång...

Fredagsmyyyys

Då är det fredagkväll igen, den här fredagen är precis som de flesta fredagar är (och jag älskar det). Jag och mannen har handlat, bråkat lite lätt om vad vi ska äta och sedan enats, kört till den där jättestora godisaffären med jättemånga godissorter och köpt en onödigt stor godispåse, kört hem gjort mat, ätit framför tvn och nu fastnat i soffan. I väntan på att se idol roar vi oss med Wordfeud och postkodsmiljonären. Enda skillnaden är att vi skippade vinet vi hade bara en dyrare flaska med finare vin hemma och vi kom underfund med att jag bara somnar och att det mesta ur flaskan blir stående och därefter uthällt i vasken. Tråkigt liv??? Fast nää jag trivs med det, mys och får vara med en person som jag älskar mer än mig själv nästan det är ganska gott. Nu är det min tur att lägga ord på Wordfeud och sen som sagt väntar vi på idol därefter väntar vi på att jag slocknar i soffan, min man tittar på modern family och sen bråkar vi lite till om vem som ska tömma kattlådorna och jag vinner. Sedan väntar sängen si sådär vid 0:00. Ha en trevlig kväll :)

Tjyvar

Jag sitter och tittar på "drömmen om ett barn" på 3an. Jag har fäst mig vid ett par från Malmö som tvteamet följer(kanske för kvinnan påminner så mycket om mig själv). Jag bara sitter och håller tummarna att det ska gå bra för dom. Idag sa kvinnan något vackert (som en healingkvinna hade sagt till henne)som jag stjäler nu "Det är minst två själar som väntar på er, två har redan försökt men inte lyckats" . Jag hoppas det är så för henne och jag hoppas det blir så för mig, det vill säga att nästa gång kommer allt gå bra.

Kort

Vill bara göra ett mycket kort inlägg bara för att ni ska ha nåt att läsa och säga (eller snarare vråla ut) JAG ÄR SÅÅÅÅÅ TRÖTT Var det kort nog? Bra!

Konstig

Inatt hare jag en mycket märklig dröm, det borde ha varit en mardröm men det var det inte...eller visst var den skrämmande men inte kuslig...jag ska förklara: Någon eller några ledde mig in i en hiss, jag var död eller på väg att dö. Det fanns personer som ledde några åt det ena hållet (och dom var en slags rök) oss andra ledde de in i en hiss som sagt. Hissen var på väg till himlen, jag protesterade inte trots att jag visste vart den ledde. Mitt i hissen kommer jag på det och försöker få av mig en slags tröja jag fått (dödströjan) när jag börjar lyckas med att få av denna tröja stannar hisden av och skumpar och risken blir att jag blir kvar i den i evighet. Så jag tar på mig tröjan igen och hissen åker upp. Jag blir mött av en ung tjej och en ung kille i en reception. Jag säger att jag inte vill vara där, även om det lockar lite när de säger att jag kan göra vad jag vill. Jag räknar upp mina anhöriga för dom och säger att det inte är rätt mot dom och att de skulle sakna mig mycket. Jag vet inte vad som händer sen, det blir en ny dröm och sedan vaknar jag.

Resultatet av att vara stympad

Jag är som ni vet är jag bara halv i nere i mitt tjejliv, ja jag lever ju bara med en äggledare. Efter alla pärser har ändå min kropp fixat det ganska bra och jag måste ge den beröm. Men det är ju den tiden på månaden då det är dags för ägglossning. Kontrollfreak som jag är behöver jag med test hålla reda på att jag får och när jag får ägglossning, det är också ett kvitto på att jag "fungerar", därför vill jag inte veta hur mycket pengar jag lägger på ägglossningstest (men ändå). Denna månaden sa kroppen dock stopp, ingen ägglossning. Förra månaden släppte jag från vänstra sidan och trots stympning på den sidan var höger äggledare duktig och fångade upp. Denna månaden verkar det vara samma, alltså att det släpps på vänster sida, bara det att höger äggledare verkar ha gått på semester. Inte så konstigt egentligen, höger är ju enda ledaren som får jobba och jag antar den blir utarbetad och behöver lite ledigt, den skötte ju sitt jobb förra gången. Jag får hoppas den är utvilad till nästa månad.

Please

Idag väntade jag på tåget i vanlig ordning och fram till mig kommer en kvinna i 70års åldern och frågar vart tåget går. Jag var såklart artig och sa vilket tåg det var och vart det skulle. Därefter började kvinnan prata med mig om ALLT, om hennes nyligen sjukhusbesök. Jag satt ner på en bänk och hon stod upp. Jag kände att hon kom närmare och närmare mig tills hon nästa ville krypa in i mig. När tåget kom såg jag min chans att säga hej då, men icke. Väl inne på tåget hittade hon mig (hon skulle med samma) och hon skulle åka nästan hela vägen till min slutstation. Hon var jättegullig och trevlig, men jag är nog typisk svensk och vill vara ifred, det är liksom min pendeltid där jag har tid att fundera och tänka. Men hon pratade och pratade och pratade, och hon tog på mig. Jag hatar sånt, jag vill inte att andra människor tar på mig. Bara mina närmaste får göra det. Kvinnan hade ett band med sin man och hon pratade om det, hon var dessutom från Tyskland och plötsligt började hon sjunga högt och ljudligt på tyska. Folk på tågevrider på sig och tittade undrande. Trevlig som jag är, lyssnade jag tålmodigt och berömmer henne sedan. Som sagt hon var en jättefin människa med stort och gott hjärta. Men jag hoppas jag inte behöver stöta på en sådan situaton igen . Jag vill ha egentid på tåget, vila och koppla av. Så please leave me alone.

Var rädd om dig

Livet är skört. Närsom kan det ta slut, på vilket obehagliga sätt som helst.

Imorse på tåget gick det ut information om att tåget inte kunde gå ända till sin slutstation. Orsaken var att en person blivit påkörd av ett tåg under natten och räddningsarbetet pågick ännu. Det var en man som arbetade på spåret och av en olyckhändelse blev påkörd av ett godståg. Jag blir så illa berörd när jag läser något sådant här, tänk det här mannen: Han skulle kanske snart hem till sina barn, eller hade precis kommit till arbetet och sagt adjö till sin fru (inget jag vet bara tänker mig in i situationen). Vårt tåg hade dock "tur" vi var det första tåget som körde igenom efter olyckan så jag kom hela vägen till min slutstation.

När en sådan här händelse sker river det såklart upp minne. För cirka ett år sedan satt jag själv på ett tåg som en person hoppade framför, vi satt fast i tre timmar. Det var en underlig känsla, det var ganska tyst på tåget, ingen pratade med någon (inte ens de som kände varandra) de enda samtalen som fördes var de samtal som de flesta gjorde till sina anhörgia för att berätta vad som hade hänt, alla var väldigt lugna och behagliga på något kusligt vis. Hela stämmningen luktade på något sätt död (ja personen avled).

Idag fick jag höra ytterligare en historia om en person som har erfarenhet att se en annan människa bli påkörd av ett tåg (tur väl såg jag inget den gången jag var med om det). Personen berättade för mig idag detaljerat, hur han/hon (vill inte säga om det var en kille eller tjej) mitt framför ögonen såg den andra personen, som han/hon dessutom älskade, trasas sönder framför tåget. Beskrivningen han/hon gjorde får mig tom svårt att äta mina VEGköttbullar som jag just nu tvingar ner till lunch.

Allt kan hända, så snabbt, det behöver inte vara tåg, det kan vara bil, cykel eller vadsom. Livet är så skört och just idag efter något sådant här som hänt idag får mig att tänka på det. Jag menar inte att ni ska gå runt och vara rädda eller oroade, vi måste ju leva. Men lova alla som läser det här, ta inga onödiga risker och var rädda om er OCH stå inte för nära rälsen när tåg kommer.

(och där var även lunchen uppäten).

Skrämd

I helgen fick jag mina andra lingonvecka efter OP av utomkvedet. Jag är mäkta glad för det (förutom att värken är lika illa som när jag var i tonåren och hade mina allra första perioder). Den stora frågan är: VAD händer nu? Nu har ju rekomendationen gått som vi fick av läkarna (vänta två månader) innan ni försöker igen. Men jag är inte säker på att jag vågar, jag är så rädd, jag är faktiskt ganska nöjd just nu, livet rullar på liksom. Såklart vill jag ha barn, men nu? Jag har tittat på massa program (det är tydligen rätt akutellt ämne nu, det vill säga att vara ofrivilligt barnlös) och där är det par som fått missfall efter missfall efter missfall. Jag har dessutom en vän på Facebook som i veckan skulle ha beräknat födsel, men istället dog barnet i magen bara någon dag innan. Jag blir så rädd när jag hör sådant och är beredd att vänta ytterligare innan vi kastar oss in i det igen. Jag är inte lika hysterisk i tankarna "jag vill ha barn jag vill ha barn", det känns ganska skönt förvisso, men jag vill ju ha barn, men tänk om rädslan tar över....Jag tror ändå det bästa som jag kan göra nu är att vänta och se, det som sker det sker och inte planera så mycket...just så ska jag göra, då känns det bra.

I övrigt har jag mycket söndagsångest idag, kan nog beror på att klockan är omställd idag och allting känns så mycket mörkare. Eller för att helgen gick så fort. I lördags hämtade vi vår "nya" bil och vi är helnöjda med den.

Snart dags för sängen (trots att jag inte är ett dugg trött, men bäst att lägga sig tidigare då för att det tar längre tid att somna). Imorgon väntar en ny vecka, det positva är att det blir en kort vecka. Torsdag tänkte jag smita tidigare och fredag jobbar jag hemma halv dag.

Ha en bra vecka allla (om vi inte hörs tidgare det vill säga).

brum brum

Nu är det skett, nu har det enats, vi har köpt en bil, eller rättare sagt köper den på lördag. Det känns både roligt och sorligt. Det roliga är ju att det blir en förändring och att vi är jättenöjda med den bilen vi har valt att köpa. Det sorgliga är att vi måste ju sälja vår fantastiska Skoda (eller Skodis) som vi kallar den. Den har varit en kär vän och jag brukar prata med den (ja jag hag fasktiskt förmänskligat en bil). Jag hoppas att det endast är mitt människohjärta som svider och inte Skodishjärta.

Å visst ja, såklart: Det blev en Volkswagen passat (kombi såklart för kanske framtida önskningar)

Bilar

Ja, jag vet att jag är dålig att uppdatera här. Jag själv vet hur det är när jag läser en blogg och klickar nyfiken på vad som har hänt och man av besvikelse tänker "attan inget att läsa" då inget inlägg gjorts. Jag kan  dock lova att jag INTE kommer att sluta blogga och sluta att skriva inlägg, jag kanske inte kommer att göra det så ofta. Att jag inte gör det så ofta är visserligen bra för mig, för om jag bloggar har jag massa tid och är uttåkad, alltså har jag haft fullt upp. Ni får hålla till goda, kära läsare, här KOMMER att uppdateras efter hand.

En sak som det har varit full fokus på nu är att försöka invenstera (om det nu går att kalla det invenstering) i ett nytt bilköp. Vi har fart runt till varenda bilhandlare i hela stan, lusläser Blocket, provkört diskuterat velat OCH NÄ vi kommer inte fram till något. Det enda vi diskuterar hemma nu är bilar och vilken bil som varit bäst hittills som vi provkört. Vi blir lite tokiga i huvudet på det, samtidigt som det är ganska kul, det blir liksom en fokus i vardagen och slippa tänka på andra saker som är tunga.

Annars har helgen varit lugn, i fredags (efter bilrunda) så somnade jag på soffan till Idol som en annan utslagen soffpotatis. Lördag (efter bilrunda) var vi hemma hos min mans föräldar och åt middag, idag söndag (efter bilrunda) var det veckohandling och lite plock här hemma. Alltså ganska lugnt.

Kissen min tror jag mår bättre, men jag kan såklart inte sluta oroa mig för att hon inte ska må helt bra, framförallt psykiskt. Men jag ska göra allt för att hon ska må bra, hon är mitt lilla hjärta.

Nähä får väl ta tag i ytterligare en bildiskussion med min man. Jag hoppas hinna lägga upp något i veckan.

Min blåbär och lingonkrans

När jag var liten, hade min syster ett ställe i skogen där hon hade två ofärdiga kranser av blåbär och lingon. En dålig dag betydde att hon flätade mest på lingonkransen och en bra dag betydde att hon flätade mest på blåbärskransen (eller om det var tvärtom, vågar inte säga exakt hur det var). Men man kan säga att helgen varit både blåbär och lingon för mig.

Blåbär: Jag var hos läkaren i fredags (ja jag kollade tjejregionen) jag vill ha ett kvitto att min kropp är OK igen efter alla duster efter missfall och utomkved. Allt såg utmärkt ut :) inga infektioner. Läkaren kunde även se att jag hade ägglossning på VÄNSTER sida, min "dåliga" sida fungerar också, höger äggledare hade fångat upp ägget.

Lingon: I fredags började min älskade fina katt kräkas mycket (två gånger på raken), det var ljusarosa och tendens till blod till det. Jag blev så rädd så det svartnade för ögonen på mig. Hon var pigg i övrigt, men jag ringde veterinären dirket och vi fick en tid 3 timmar senare. Det visade sig att hon troligtvis har magkatarr (vilket kan spegals på hur jag mått efter allt som hänt den senaste tiden). Hon fick medicin, antidepressiva, lugnade vätska som ska sprutas ut i rummet med hjälp av eluttag och specialfoder.

Blåbär: Min fina älskade kisse mår bättre, hon kräktes en hårboll i morse och allt kräk var som det skulle se ut "normalt".

Blåbär: Våra bästa vänner gifte sig i lördags och det var himla trevligt.

Sammanfattning: Det har varit en överlag bra helg, men oron för kissen överväger det mesta. Jag mår bäst om hon mår bra. När något sådant här händer så inser jag hur allt annat (småproblem) är meningslöst.

Hem

Jag sitter på bussen hem (eller ja bussen på väg till tåget som i sin tur ska ta mig hem) jag är hemma kl halv fem (den här inlägget ska sjungas ut så ni vet) det är snart helg och solen skiner. Det gör mig på bra humör som ni märker att jag är på, gott humör alltså. Hem hem hem I just löööv att vara hemma också en smiley på det :) .... Det var allt ville bara få ur mig det

Drama

Livet är ett skådespel, vi ger oss själva de roller vi ska spela. Någon har gjort ett förutbestämt manus och sen får vi välja hur vi ska agera. Min erfarenhet är att de flesta människor blir lite smått hysteriska och gör det värre än vad det är. I sådana tillfälle är jag en road publik. I andra fall är jag en publik som lägger mig i, ja rent av ger mig in i teaterspelet, jag vill vara där och trösta (jag är den tröstande typen), jag vill liksom se komedi inte tradik. Men som sagt väljer vi hur vi vill agera i vårt livsdrama för det manus vi får av själva livet. Manuset som jag fått 2011 har inte varit bra, det har inte varit en rolig film att delta i. Jag har dock bestämt mig att jag vill spela den positiva som ser möjligheter, hallå livet här kommer jag, nya tag, nya krafter. Jag måste medge att min roll känns roligare att spela nu. I mitt liv är det jag som har huvudrollen och jag måste se till att den är underhållande, framförallt för mig själv.

sköna helg ta inte slut...

Ja, då var det söndagkväll igen. MEN vilken skön helg det har varit, det är precis sådana här helger jag gillar. Ja, jag vet att jag är jättetråkig, men helgen har varit lugn med mysiga hemmakvällar fast det det är ju precis så här jag vill ha det. Ännu en långdragen vecka framför mig, men jag ska verkligen njuta av det sista nu, av denna härliga helg som varit underbar och lugn, hoppas egentligen på att den inte tar slut...

Gått av mitt skift

Det är fredag och arbetsveckan är slut. Av någon konstig anledning känner jag mig så fri och lätt i sinnet. En skön känsla i kroppen "det ordnar sig med allt". Härliga känsla stanna alltid kvar, jag älskar dig känsla. Känner mig lugn trots att jag sitter på bussen med en miljard jobbiga gymnasieselever och troligvis kommer missa tåget, jag tar nästa. Nu ska mitt liv vända det ska bli bra, lite tur och flyt önskans tack. Det är i alla fall helg, fredag och hela helgen ska det vilas.

Drömmen om ett barn

Har återigen kollat på ett program på tv som handlar om barnlängtan, på TV3, Drömmen om ett barn. Man fick bland annat följa ett par som försökt få barn och efter 9 år får de äntligen besked om att de fått en adoptivdotter. Att följa deras resa var verkligen otroligt och den kärlek de kände för barnet var starkare än något annat som finns. Jag grät floder när de berättade deras historia och sedan när de äntligen fick träffa sin dotter för första gången och ta hem henne (även min man satt med tårfyllda ögon, undra om någon som såg detta program hade torra ögon). För alla par är det inte självklart att få barn, men när det väl sker ja då är det sådan otrolig lycka och otrolig kärlek som inte kan jämföras med något annat. I mitt hjärta svider det av längtan efter ett barn, vågar jag?

Känslosamma minnen

Jag tittar på ett program på TV3 som handlar om par som varit med om att barnet dött i magen. De intervjuar ett par som bara hade två dagar kvar till förlossningen. Kvinnan kände att något var fel och var orolig, men sjukvården tonade ner det och sa att det inte var något att oroa sig för, någon dag senare var barnet dött. Paret berättar hur de gjorde ultraljud och fick beskedet att hjärtat inte slog. Kvinnan på tv gråter och jag får en klump i magen och halsen och tårar börjar rinna. Sympati för kvinnan och att de river upp mina gamla känslor. Jag vet hur det känns att sitta i undersökningsrummet (sent en söndagskväll) och läkaren säger "troligtvis lever det inte" de värsta ord jag har hört. Visserligen var jag inte så långt gången, vilket såklart skulle vara värre, men det här var ändå MITT barn, min framtid, min längtan och min dröm och den sa bara puff hokus pokus borta....

Jag vill ge dig och dig och dig och dig

Jag önskar att alla människor alltid kunde hålla sams, den klassiska dängan "fred på jorden". Alltså INGA konflikter i både stora och mindre skalor. Ok, det är faktiskt omöjligt, för alla människor är olika och alla har olika åsikter, något som måste accepteras. MEN man kan väl respektera varandra och inte gnabba och gagga? Fred på jorden, nääpp, inte det, men snälla gör något i din omgivning för att försöka undvika konflikter. Jag är inte konflikträdd, bara det OM det kan undvikas konflikter ja då gör jag det. Jag är en ganska tålmodig, empatisk och förstående person. Jag vill ge alla jag träffar det bästa från mig, jag vill inte bli ovän med någon. Jag har märkt det, efter ett par års erfarenhet i arbetslivet, att vissa människor SÖKER ovänner och konflikter. Jag menar bara, hur orkar dom? Det kan väl inte vara roligt att leva med sig själv om man går runt och bär och därmed sprider massa negativ energi omkring sig hela tiden? Jag hade inte mått bra av det. Ok, visst har jag varit deppig och negativ efter allt som har hänt, jag behöver faktiskt också gnälla MEN TADAAA det gör jag här på min blogg tillexempel, jag skulle aldrig få för mig att gå runt och gnälla runt mina medmänniskor. Visst berättar jag vad som har hänt om folk frågar, jag är ganska öppen med det, men jag ser det som om jag delar min historia med andra, inte gnälla. (och de som inte gillar gnäll på bloggar ska inte läsa min).

Men gnälliga människor är det värsta som finns (kanske inte riktigt, det finns värre saker men ni förstår väl poängen). Gör något åt det, försök, kämpa och se resultat och om inte resutlat blir, ja då får man tänka om...

Jag vill i alla fall inte gnälla på andra människor (jaja då jag är inte perfekt det gör jag säkert och sitter säkert i ett glashus och kastar sten i detta inlägg) eller rättare sagt, jag vill ge så mycket till alla och jag vill inte att onödiga konflikter ska blossa hela tiden...Sådan är jag, önskar fler kunde tänka som jag....

Ha det bra alla fredsmänniskor därute :)

Ofrivilligt barnlös eller?

Nu har TV börjat uppmärksamma ofrivillig barnlöshet, både på SVT (barn till varje pris) som jag tittar på just nu och TV3 (drömmen om ett barn). Jag tycker det är så himla bra att det uppmärksammas, känslan av att vilja ha barn men inte kunna få, eller som jag få missfall (och utomkved). Att få detta är en sådan oehörd sorg, sorg som krampar i hjärtat. Innan jag hade fåt mitt första missfall tänkte jag "Äh vadå, det är ju bara att komma igen, barnet levde ju ändå inte och blablabla" MEN när jag fick mitt missfall, ja då var jag så ledsen (och fortfarande är) att jag var otröstlig. Jag tror att man måste uppleva ett missfall för att verkligen förstå hur det verkligen känns, gravida kvinnor och kvinnor som fått barn kan säkerligen ha viss förståelse, men de kan aldrig sätta sig in i känslan. Sorgen kring missfall är inte själva missfallet i sig (då kommer kloka gumman in och säger det skulle inte bli ett friskt barn) nej det är allt det där andra man bygger upp, var ska skötbordet stå, hur gör vi med airbagen i bilen, hur ska vi få plats i garderoben, vad ska bebisen heta osv. Allt man bygger upp DET är sorgen. Jag hoppas att jag ska få uppleva allt det här på RIKTIGT inte komma ett par veckor för att sedan bli snuvad på det, jag vill må illa, jag vill vara gnällig över min graviditet för att veta att sedan veta att belöningen kommer. Fast jag måste vakna i drömmen och inse att jag och min man (precis som de på TV) är just nu ofrivilligt barnlösa. Å snälla någon därute säg att det inte alltid kommer att förbli så och lova att det är sant.........

Kärt återbesök

Lördag dag, dagen har spenderats åt att städa och ta det lugnt, tråkigt men ganska skönt. Mannen är på svensexa och begav sig tidigt imorse och kommer hem sent. Hoppas att han har trevligt (vilket jag inte tvivlar på). Det var egentligen idag vi skulle åkt till Ölands skördefest, vi skulle låna min mormors husvagn och jag såg fram emot det enormt mycket. Sedan insåg vi att svensexan var inbokad samma helg och det gjorde oss båda besvikna, men mest mig. Öland skulle nämligen bli ett ljus i mörkret och ett sätt att komma ifrån hemmet och vardagen ett tag...men men nu är det som det är och jag har bearbetat det en del och känner inte så mycket ångest över att jag missar det. Jag får trösta med mig att träffa tjejerna ikväll. Fina L & S (S= den blivande bruden och vi träffas hemma hos henne). S sa att de ska ta hand om mig ikväll, tack för att ni finns L&S.

I övrigt ska jag ta det lugnt tills jag ska hem till S, köra igenom räkningarna och vila. Dessutom känns det tjockt i näsan och jag tror en förkylning är på G för jag nyser stup i kvarten. Och vet ni mer som är på G :) ? JO fröken RÖD. Jag har hela veckan haft ont i tjejmagen och varit lite orolig för hon inte har kommit (ägglossning för 3 veckor sedan) och har genast tänkt att något är galet. FÖR KÄNSLIGA LÄS EJ VIDARE. Men idag när jag var på toa KOM HON, fröken röd, lätt rosa, men det var väl ändå hon? Det känns som mensvärk är på gång och det är ändå härligt (det är nog första gången i mitt kvinnliga liv jag säger så). På måndag är det 7 veckor sedan operationen och nu äntligen verkar kroppen hänga med, opertionssåren gör fortfarande sjukt ont och det sitter vattentäta plåster över sårskorporna. Ja, jag vet att det skulle läka fortare om jag tog bort plåsterna, men jag vill inte att såren ska rivas upp och därmed bli värre ärr för skorporna är mer skyddade under plåsterna. Det får ta den tid det tar, jag får se ut som en plåsterlapp på magen. På tåget brukar jag träffa en läkare och av henne har jag fått en speciell tejp som ska sättas över såren när skorporna är borta, denna tejp ska reducera ärren. Så ni ser, jag går sakta men säkert framåt.

Det har varit SÅÅÅÅ MÅNGA motgångar nu och ytterligare en som kom i tisdags (går jag inte ut med än) men jag tänker inte ge upp. Frågan är varför allt dåligt alltid kommer på en gång och när man väl har flyt ja då har man verkligen flyt???? (jag skriver man här för jag tror det gäller alla människor). Oavsett, borde det inte vara min tur att få lite flyt nu? Tant röd kanske är ett tecken på det? Hursomhelst är hon mycket välkommen åter för vi har inte pratat vids sedan den 28 mars. Det som kom emellan oss var ett missfall och ett utomkved.

Önskas köpa: energi

Tyvärr måste detta bli ett gnällinlägg. Det är väldigt mycket nu och stor del av det är jobbet. Det gnälls och krävs. Jag har en miljard saker att göra och hur mycket jag än gör så kommer det mer att göra. Alla vill att just deras sak ska prioriteras, cheferna vill datt, kollegerna tycker si och så och de sökande jag hjälper kräver sitt. Jaja kanske man kan tänka "det finns de som har det värre" ja kanske det, men vad hjälper det mig? Jag är inte känslokall jag har stor empati för dessa människor, tro mig jag träffar sådana varje dag och jag gör så gott jag kan för att stötta dom. Men mitt välmående ändras inte för jag ger dom empati och det är med mig själv jag lever, i min kropp i mina tankar. Nej så jag har väldigt lite motivation just nu, men jag orkar jag ska orka. Jag känner mig hängig, febrig har ont i tjejmagen som kramper och i ryggen men inget rött besök än. Jag hoppas verkligen inte det är stor infektion på gång. Igår var min man i Stockholm, jobbsaker han flög dit och skulle ta tåget hem. Men såklart strulade tågen och han var hemma halv tolv på natten. Idag gjorde jag och tre kollegor, de allra bästa after work. Ja eller vad man ska kalla det. Den ena körde och den andra har en skatt i magen. Jag ville inte dricka men då jag ville vara snäll mot honom som tog öl och för han inte skulle känna sig ensam beställde jag en drink. Efteråt kände jag mig ännu febrigare, men efter vi druckit upp skildes vi åt. Det är så hårt att se min gravida kollega, när hon klappar sin fina mage, jag vill också. Men jag är glad för henne och jag blir liksom överbeskyddande mot henne. Inget får hända hennes fina bebbe. Nu ska jag försöka fly in i sömnen. Detta inlägg är skriver från min mobil och jag kan inte lova att det varit felfritt. Go natt vem säljer energi? Ps. Jag har fula och hopplösa naglar och jag har inte tid att gå och fixa dom.

Tungt, men ah vadå????

Idag fick jag ett ganska tråkigt besked, tyvärr vill jag inte gå in på exakt vad förrän jag kan vara helt säker. Beskedet, har med mitt liv att göra, men det känns ändå inte omöjligt och är inte livsavgörande. Därför tänkte jag, när jag fick detta besked, ah vadå, det löser sig...För jag lovar, det jag har varit med om den senaste tiden (misfall, utomkved), har varit mycket tyngre än det besked som kom idag. Så jag är rätt härdad mot skit som händer nu och jag får liksom välja vad jag ska deppa över nu, just för att inte för att inte gå under. Så faktiskt kände jag mig ändå (konstigt nog) ändå ganska hoppfull och positiv och ser på det på ett sätt att det måste lösa sig....Som Håkan Hellström sjunger "Kom igen Lena, vad skulle du annars göra" (fast jag heter inte Lena) Men vad skulle man annars göra än att komma igen, gå under? Nej tack.

Ursäkta

Jag måste börja detta inlägg med att be om förlåtelse, förlåt alla trogna bloggläsare för att jag inte uppdaterat på ett tag. Jag hoppas ni inte tröttnat och att ni fortsätter att läsa. Jag har faktiskt en ursäkt till att jag inte skrivt på länge och det är tidsbrist. På jobbet är det alltid fullt ös medvetslös och jag hinner inte alltid uppdatera på lunchen. Senaste veckan har det varit fullt att göra hemma, så sitta vid datorn har varit lyx och när väl den tiden funnits hemma, ja då har jag varit så där superdupertrött som jag brukar vara på kvällarna och jag har därför helt enkelt inte haft ork att kladda ner något på bloggen. Jag vill inte heller "bara" kladda ner något, jag vill att det ska vara genomtänkt. Men jag lovar (eller jag tror att jag lovar) bättring.

En liten uppdatering om mitt liv: I fredags var det hemmmajobb och sedan en rejäl shoppingruInda på stan, i lördags var jag på en fantastisks rolig och trevlig möhippa, i söndags var jag och träffade föräldrarna på ett ställe som säljer husvangar och husbilar. Idag, eller åtminstone i dagarna (hoppas jag) ska jag få rött besök, ett besök jag inte haft sedan i mars. Jag vill gärna att min kropp börja fungera som vanligt nu, jag håller tummarna. Så har hänt, men inte överdrivet mycket.

Nu ska jag återigen sätta mig in i en miljon arbetsuppgifter här på jobbet.

ha det bra !

blablabla...använd fantasin

Idag är jag så där superdupermegatrött. Nästan noll paus på jobbet, utan intensivt intensivt intensivt. Jag lämnade jobbet fyra på eftermiddagen och var hemma kl 7 på kvällen, en tågolycka så det vara bara att ta bussen. Jag brukar inte bli upprörd när sådant händer (det är bara när förseningarna beror på fel på tågen som jag blir arg), utan bara illa berörd då "någon annan" har drabbats värre. Jag är dessutom gräsänka ikväll och hela natten, min man är återigen på konferens med övernattning. Det har varit mycket sånt nu, min man ville köra hem, men det är flera mil iväg och tar nästan två timmar dit han är, vilket då innebar att han skulle köra hem nu på kvällen efter middagen som skulle vara nu på kvällen och sedan upp tidigt imorgon för att köra tillbaka, så det var faktiskt jag som övertalade honom att stanna över.

Så ni förstår att jag är trött och därför orkar jag inte skriva något speciellt i bloggen, men bara för att uppdatera skriver jag nu följande:

"Blabla bla blabla blabla bla blablabla osv" Använd er fantasti själva vad ni tycker det ska stå, men tänk gärna att det är något bra som jag skrivit och att det gynnar mig. =)

Så som livet

Då har tisdagen för denna vecka 2011 gått och kommer aldrig mer tillbaka. Ja så är livet det går och går utan att vi tänker. Jag tycker ändå att det är rätt härligt, det är ju liksom vardagen som är livet och visst, den kan vara rätt trist ibland, men vad skulle vi göra annars?

Idag har jag jobbat, en ganska bra dag på jobbet, varit med om försenat och söndrigt tåg, tvättat, varit en runda på apoteket (jag köpte plåster till OPsåren och nej de har fortfarande inte läkt efter fem veckor och stramar fortfarande) hämtat mat (orkade inte göra) tömt kattlåda, gett djuren mat och gjort frukost till imorgon. Helt sjukt mycket man kan hinna på en dag. Det tråkiga som hände idag är att vår lilla fisk, kampfisk gick bort, antagligen ålderdom, fisken hette Karl-Bertil och hade sitt alldeldes särskilda fiskbeteende. Det känns i hjärtat när en fisk dör, vila i frid min lilla KB. Nu gäller det avkoppling för fullt ös, detta görs med bloggande, Idol och utmaning på Alphapeht med mina vänner.

Måndagstrött

Jag vet inte om det bara är jag, men har ni aldrig upplevt den där segheten i kropp och själ som ibland kan infinna sig på en måndag? Anyway så är det en sådan dag för mig idag, jag är trött i ögonen, ont i axlarna, huvudvärk på gång och det värsta av allt: Jag är så omotiverad. Jag gör med nöd och näppe det jag måste på jobbet och jag känner att det jag gör idag inte blir bra, eller rättare sagt jag kunde absolut gjort bättre från mig idag. Det är inte så att jag smiter från arbetsuppgifterna, men jag ger inte 100. Jag hoppas att det är OK att ha sådana här dagar, jag kommer säkert att kompensera upp det en annan dag, dessutom ger jag ju 100 för det mesta i mitt jobb (och lite till ibland) så sådär jättedåligt samvete behöver jag nog inte ha och som sagt gör jag vad jag ska (förutom nu när jag bloggar, men hallå jag har faktiskt lunch) 

Jag undrar varför sådana här dagar finns? Är det bara på måndagar, bara för att vardagen säger att nu var det slut, nu var vilan över och så hinner inte kroppen och själen med? Ja, kanske något i den stilen!

Höst

Mitt hjärta känns så tungt, det kan ha att göra med det tråkiga vädret. Regn och mörker. Jag brukar tycka hösten är mysig, den tid på året man får lov att vara osocial och krypa in i sin lya. Jag såg extra mycket fram emot denna höst, med tanke att ett liv skulle röra sig inne i mig (jag har blivit snuvad två gånger som ni säkert redan vet). Men just nu känns det bara så tungt. Både jag och min man har tunga veckor framför oss, både jobb och privat. Jag hoppas att det vänder snart, det måste göra det, eller?

Nu är snart helgen slut och det drar mot ny vecka och jag ORKAR inte, vad är det som får mig att gå upp kl. 5 varje dag och komma hem kl 18 varje dag????? Tyvärr jag kan inte svara på den frågan, men svaret kan vara att jag antgaligen inte ska tappa greppet helt om livet.

Helgen har varit bra, som innefattat både mys, utflykt, träffat vänner, träffat  min bror hans fru och deras underbara barn, träffat min svärföräldrar, min mans bror och min mans lilla brorson. Tyvärr blir det inte så mycket uppdateringar under helgen. Jag har lovat mig själv att inte sitta framför datorn på helgen och därmed inte slösa bort den. Och som jag skrivit innan håller jag på att bojkotta Facebook, går endast in där för att se om någon vill mig något.

Ber om ursäkt att det blev något av ett deppinlägg, men jag antar att det är söndagsångest + att det är en tråkig vecka som kommer innebära bortanätter för min man (jobbkonferens). OCH att en av våra älskade fiskar börjar bli gammal och det nu säkerligen bara kan leda åt ett håll för den lilla fisken. Jaja tänker ni, avliva den då, men då säger jag NEJ aldrig, det är inte mycket hopp om den, men det har hänt bra saker förr och fiskar har repat sig. Men hursomhelst så känns det inte bra, utan helt enkelt tungt och höst.

En tidig och oplanerad julklapp

Idag åkte jag till ett köpcentrum, det var i jobbsyfte, resan dit började sådär icke bra på ett komiskt sätt. Jag skulle åka taxi dit tillsammans med en person som var med i jobbsyfte. Jag ringde taxi, fick ett fast pris på telefon och de skulle skicka en bil genast. Jag sprang de fyra trappor ner jag har ner till huvudingången och det kom en taxi. MEN "konstigt" tänkte jag "det är inte samma taxibolag jag ringde, men de kanske samarbetar". Taxin ställde sig utanför kontorets port och jag vinkade den till mig, vi hoppade in och taxinchaffisen sa "ni skulle till centralstationen va?" "Eh nej, vi ska till köpcentret" svarade jag och trodde det bara var en missuppfattning vid beställningen. Lite frågetecken blev det, men hursom bestämde vi oss att åka denna taxi. Taxin började köra och jag såg hur taxametern började ticka REJÄLT och innan vi hann lämna området så var priset uppe i över 50 kr och även om det är mitt företag jag jobbar för som betalar resan är det jag som får ligga ute med pengar + att det är onödiga pengar. Så jag förklarade att vi fått ett fast pris, men det var inte alls så i hans bolag, då sa jag att det absolut är fel taxi vi hoppat in i och jag ber honom vända (priset var då uppe i 60 kr någonting). Jag flyger ut ur taxin, smäller igen dörren och hinner mummla ett snabbt hej då till chaffisen, allt för att slippa betala den lilla tur som taxin dansat rundor i runt om i området. När jag hoppar ur ser jag VÅR taxi, det bolag jag beställt från och vinkar till den, chaffisen i den blir nog förvånad när jag hoppar ut ur en annan taxi och in i hans, men det enda jag säger är "jag tog fel taxi". Vi kommer sedan dit tryggt och säkert och jag betalar vårt fasta pris.

Efter jobbsakerna på köpcentrumet bestämmer jag mig för att köpa en present till min man och stannar kvar. Han hade ett stort uppdrag på hans jobb idag, skulle hålla föredrag för stora politiker i kommunen. Han var nervös, fast jag sa att det skulle gå bra, för han är duktig på sådant (fast han är jantelagen själv när det gäller sådant). Hursomhelst tänkte jag att han var värd en present och jag går in i en exklusiv T-shirtsbutik. Jag får hjälp av en ung och flörtig kille, men då han frågar vem som ska presenten och jag svarar att det är till min man taggar han ner. Det blir köp av det hela i alla fall och jag känner mig nöjd. Jag kommer hem före min man (kryss i taket) och väntar med spänning att ge honom den. När han kommer hem sträcker jag lyckligt fram paketen och han öppnar den och så här går dialogen:

Min man: Å vad fin (med ett osäkert uttryck i ansiktet)
Jag, som tänker att han gillar den inte: Du kanske inte kan ha den på ditt jobb, men när det är lite fest och vi ska träffa våra vänner.
Min man (med skräcksalgen min): Jag tänkte jag kunde ha den här hemma
Jag (något upprörd): Men om du inte vill ha den så får jag byta den, den är för dyr att bara ha här hemma som fredagsmyströja och gå och slafsa i, eller ger jag den till min lillebror.

Diskussionen fortsätter, min man vill behålla den, men hemma, tillslut måste jag avslöja att den kostade 300 kr och inget man går och har som myströja (då kunde jag köpt en på Lidl).

Så första julklappen är nog fixad till lillbrosan OCH lillebror om du läser detta kan väl du säga det får då byter jag den där nedrans tröja.

Lycka?

Livet går upp och ner, det bara är så, något vi inte kan göra något åt, kort och gott! Men när är vi sådär riktigt lyckliga? Jag har i mitt tidigare liv sett mig som icke lycklig, men när jag ser tillbaka på den tiden (då jag ansåg mig inte vara lycklig) så tänker jag "shit vad bra jag hade det och tänk om jag hade fått ha det så bra nu". Vi människor är då aldrig nöjda. Jag kan inte säga att jag är olycklig nu, jag är lycklig lottad då jag har allt det jag har, men jag är inte lycklig fullt ut (om man någonsin blir det?). Jag är olycklig för att jag fick missfall och olycklig för att jag fick utomkved och operera bort min vänstra äggledare. Men trots allt som har hänt har jag det bra, inga bekymmer med ekonomi då jag har en bra lön som ger utrymme till både spara en rejäl summa och leva lite lyx, efter räkningar och överlevnad är fixat. Jag har en helt undebar man, jag har min älskade djur och min fina familj, vänner att umgås att skratta med MEN jag är ändå inte lycklig fullt ut eller?

Ja det där med att fundera över vad lycka är och betyder kanske är meningslöst, jag kanske ska försöka tänka att jag ska njuta av denna tiden i livet, för i framtiden kommer jag kanske tänka "shit vad bra jag hade det, tänk om jag hade fått ha det så nu"?

Att jaga lyckan gör vi väl alla lite till mans och det artar sig olika för olika människor, lyckan kan komma och gå från dag till dag, vecka till vecka och över längre tidsperioder. Hursomhelst, det är en tveksamhets tid och jag vill att lyckan ska komma, precis som Lisa Ekdahl sjunger "I tveksamhetens tid". Vågar man lita på lyckan, vågar man be den att stanna? Lyssna själva genom att klicka på länken och avgör själva vad ni vill att ER lycka ska komma till.

Lycka till!

Lycka kom hit, snälla!

Jag flyr

Jag älskar djur, jag älskar djur så mycket att jag vägrar äta dom (ok jag äter fisk, men bara för att alla matställen inte har veg + att det är svårt att ersätta fisk). Jag ska inte ge lektioner om att äta kött eller inte, alla får göra somde vill men jag står inte ut med att ha ett dött djur knastrande mellan tänderna (det känns obehagligt vid fisk ibland). Men en annan sak är att respektera djuren att se dom som levande varelse. För jag blir SÅ trött på människor, eller trött är ett snällt ord, jag blir jävligt förbannad, så arg så blodet kokar, på människor som plågar djur. Läste i tidningen att en hund hade hittats i en park med avskuren hals *gråter och det gör ont i själen* . Jag menar hur tänkte man där???? När jag läser något sådant här vill jag fly från mänskligheten och skäms för att vara människa. Jag flyr in i djurens värld, där oskyldighet bor, där inte skitsnack finns, där bara tröst finns utan att behöva använda ord.

Ett T(illägg)

Jag glömde ju nämna det allra största T:et av av alla i förra inlägget, nämligen: Trött Skulle bara säga det

Massa T

Jag har kommit underfund med att dagen består av massa T-ord, jag gillar inte T-ord just nu kan jag också delge, se själva:

Tisdag: långt till helg och härlig sovmorgon

Tråkigt: mitt liv är just nu så himla tråkigt, jag har inga guldkorn i vardagen att se fram emot. Jag hade ju Öland men det blev inget av det (såklart).

Trist: jag känner mig allmänt alldaglig och trist i mitt utseende och kläder, känner mig glåmig och blek. Jag behöver en förändring.

Telefontid: jag försökte ringa och boka en tid hos en privatläkare idag, för att kolla så jag mår bra i tjejmagen, utan tysta infektioner, jag vill inte spela rysk roulett med min enda äggledare. Men det var telefontid och tror ni jag kom fram....NEJ

Traggiga personer: som finns överallt

Tröga personer: som hittar på dumheter och idiotiska saker.

Ja ni ser! Men vad kan jag dra för slutsats av det här, jo två stycken.
Slutsats1: T är inge bra bokstav idag
Slutsats2: Jag borde sluta gnälla och ta tag i mit liv ;)

Om att inte hinna känna efter och tänka

Full fart på jobbet idag som vanligt och jag tänker "VAD BRA" för om jag inte hade haft saker att göra på jobbet hade jag haft mycket mer att hinna tänka och känna efter. Jag känner mig fortfarande väldigt nere för att vi inte ska åka till Öland och det ältades en hel del om det i mitt redan så bekymmrade huvud igår. Men nu och hela dagen är jag ju på juobbet och som sagt är det fullt upp, jag hinner inte tänka och inte känna efter hur det känns för jag har faktiskt har annat att lösa. Så vilken tur att jag jobbar, tur det är måndag (oj sa jag det) så jag kan göra det jag är på jobbet för, nämligen just att jobba.

Om helgen

Som ni märker har jag inte gjort några inlägg under helgen, det har sina orsaker kan jag säga, jag har 1. antingen inte haft tid eller 2. har jag inte orkat. Helgen har vait full av händelser, både roliga och tråkiga.

I fredags tog vi en riktig fredagsmyskväll, köpte subs åt gottis och jag somnade i soffan. Igår (lördag) var vi i Jönköping och tro det eller ej MEN vi var på husvagns/husbilsmässa. Vi drömmer faktiskt om en husbil, att åka runt i den på sommaren, åka ner till södra Europa, njuta av livet, dricka gott vin på vingårdar nere i Europa för att sedan dagen efter dra vidare till nästa upplevelse. Saken är den att de bara är så jädrans dyra´och frågan är om vi är beredda att lägga dessa pengar då det finns så mycket annat vi just nu vi vill ha och lägga pengar på (hus, bil , barn). Men det var väldigt roligt och givande att åka dit, mycket att se och massa trevligt folk vi träffade, dessutom var vi där med min mamma och pappa och det är alltid trevligt att träffa dom tycker jag.

Vi pratade igår som vi pratat om tidigare och efter allt husvagns/husbilsprat tändes tanken till liv igen, nämligen att åka till Ölands skördefest. Vi målade upp tankar om att åka dit i en lånad husvagn och jag kände mig så uppåt i humöret. Idag rasade alla roliga tankar ner till botten igen och jag har gått här hemma och småtjutit och deppat. Det kändes som en så stor besvikelse, kände mig som ett barn som blir utan klubba hos tandläkaren. Jag  har sett fram emot detta länge nu och kände att åka till Öland skulle bli som ett andrum efter allt tråkigt som hänt nu. Fast idag kom vi på, f-n det går inte åka till Öland, min man har annat planerat (det går tyvärr inte sägas här då det har med en överraskning att göra). Vi har försökt att ändra överraskningen, men det ser tyvärr ut som det inte går. Det känns så bittert och jag är så ledsen över det. Men med min vanliga tur infaller det samma helg.

Jag fick även en uppvägning nu ikväll av det tråkiga som hänt, en glad gubbe sa hej....JO det är sant, den glada gubben på ägglossningstestet sa hej, alltså har jag ägglossning, kropppen fungerar igen. Jag blev så glad att jag började stortjuta och pussade på gubben. MIN KROPP FUNGERAR IGEN.....Lycka det i alla fall.

Nu blir det avslutning på helgen och lite söndagsmys, eller snarare, snälla helg ta inte slut.

Ett infall

Idag är det fredag och det har inneburit hemmajobb för mig. När jag kände "nu är jag färdig" (eller snarare "nu skiter jag i det" för jobbet blir jag aldrig färdig med), fick jag en sådan otrolig lust att lyssna på Bob Dylan, jag letade och hittade Like a rolling stone på Spotify. Härligt tänkte jag, den här gamla dängan. Minnen åkte bakåt i tiden OCH plötsligt fick jag ett sådant där dumt och konstigt infall och fick för mig att jag skulle röka en cigarett. Detta har jag inte gjort på HUR länge som helst, jag har förvisso aldrig varit beroenderökare, men rökt en hel del när alkohol varit med och lekt i min kropp. Under min främsta "festperiod" (då hade jag börjat min högskoleutbildning, var nyförälskad i min man, en av mina bästa tider i mitt liv) rökte jag en del, aldrig fast i det, men jag kunde ta en ciggarett då och då bara för att jag kände för det, utan ens ha en droppe alkohol i blodet. Idag var en sådan dag, jag skulle "testa" och bara för att få lite fredagskänsla. Så jag rotade i lådorna här hemma och fann ett gammalt ciggarettpaket av märket Marlboro mentol (dessa var alltid ett måste varje gång jag skulle ut på galaj)där var några få kvar och Gud vet hur gammalt paketet var. Men jag tog en och det var inget fel på den MEN så jä-la äckligt. Envis som jag var skulle jag röka upp hela, men det blev mest puffande munbloss, jag försökte se cool ut med ciggen mellan mina fingrar och nymålade röda naglar, med Like a rolling stone i bakgrunden. Då jag var färdig fimpade jag i den så otroligt äckliga ciggburken som stått slask för många festcigaretter. OCH då vände det sig i min mage, så fort in från balkongen och in på toa för att kräkas. Efteråt skrattade jag för mig själv, hur dum får jag bli som får för mig att röka en cigarett. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en beroenderökare, vilket visserligen är superbra, men lite sorligt är det. Jag antar att detta var kanske min sista cigarett jag rökte i mitt liv, alltså inte mer feströkning eller rökning "för att det är fredag" eller rökning med kompisen då jag fikar med henne. Det är inte själva rökningen i sig som är sorlig utan att jag börjar bli gammal och därmed heltenkelt blivit för klok för sådant (och tycker det är groteskt äckligt så jag måste spy).

Får jag också vara med?

Jag har en helt fantastisk underbar kollega som bär på en jättefin själ. Det är bara så att hon är gravid, alltså hon är lika gravid som jag SKULLE varit om jag inte fick mitt första missfall. Jag gläds med henne och Gud förbjude om något skulle hända något med henne, eller hennes lilla skatt hon har i sin fina mage, dessutom har hon fått kämpa för att komma dit hon är. Hon känner och visar mycket respekt för mig och det är så fint gjort av henne. Men ibland kan det vara svårt att vara ledsen med någon när man är glad och vara glad med någon när man är ledsen. Ungefär så blev det idag. Min kollega har nu gjort det officellt att hon är gravid (jag visste innan). Men det betyder att hon inte dolde sin mage idag med större kläder, utan hade en tajt tröja (som visar en perfekt, elegant och fin mage). De andra kollegorna skrattade och skojade och var överlycklga över denna nyhet. Min mun skrattade men i mitt inre skrek jag och grät. Jag är så lycklig för hennes skull och hon förtjänar det så mycket, men trots detta känns det så otroligt jobbgigt, inte för att hon är gravid och lycklig, utan för att jag också vill. Jag vill också skratta, jag vill också ha en kula, jag vill också gå i väntans tider *snyft snyft* . Efter skrattkalaset gick jag in på mitt kontor, tog tag i jobbsaker, bara för att inte hinna känna efter. Jag ringde ett samtal (i jobbsyfte) bara det att hon som jag ringde är min vän. Min mentor, min fina M som funnits där så många gånger förr och fångat upp mig när jag mått dåligt. Jag pratar inte så ofta med henne, men när jag hörde hennes röst brast det, rösten sprack och tårar började rinna. Jag blir så frågande, varför får jag (för det har varit så många gånger i mitt liv) bara smaka på andras lycka, se andras ögon tindra (jag är i ärlighetens namn så innerligt glad för er skull och jag missunnar er inte) men när är det min tur? Som min fina M sa idag, att man aldrig får bli riktigt lycklig och känna det helt fullt ut.

Ayla

För längesedan eller nja när jag var yngre köpte jag Jean M Auels böcker om stenåldersflickan Ayla. De har sedan stått länge i bokhyllan. I våras tog jag äntligen tag i projektet och började läsa första boken "Grottbjörnens folk" . Efter jag läst ut den var jag såld och nu har jag snart läst ut den tredje boken, tre återstår. Jag har genom dessa böcker upplevt, först känslan av att vara gravid, få missfall, bli gravid igen och nu utomkved. Jag har flytt in i Aylas värld och liv då det har känns som mest jobbigt och berättelsen om henne har räddat mig i mina djupaste svackor. Nu är det snart dags att krypa ner i sängen igen, vänta på att min ena kisse ska lägga sig tillrätta bredvid mig (det gör hon varje kväll och natt) för att sedan slå upp boken igen och kasta mig 35 000 år tillbaka i tiden.

Saker

Har blivit så irriterad idag över saker. Saker och händelser på jobbet, telefonsamtal som jag inte vill ha, på kroppen som inte fattar att det är dags att börja fungera nu, för att det inte är sommar längre, OPsåren som sticker och gör ont, pendlare på tåget som tvunget ska tacklas och trängas, skrikiga ungdomar på bussen.....Ska jag verkligen skriva upp mer saker? (för det kan jag verkligen göra, men jag orkar inte, orkar inte tänka på saker mer det gör mig bara ännu mer irriterad) Tänker skämma bort mig med en lång dusch (nej jag får fortfarande inte krypa ner i ett varmt bad) det kan vara skönt att få skölja bort alla ilska och irritation med en varm strilande dusch.

"Starkare än ord"

"Släpp det" "Lägg ditt utomkved bakom dig" "Tänk inte på det" "Hur är det idag" "Du måste gå vidare" och blablablabla....

Jag är så glad att jag har fina människor omkring mig och stöttar mig och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan alla dessa fina människor. Jag vet att jag har varit gnällig och negativ ett bra tag nu och att människor i min omgivning blir trött på mig. Jag lovar att jag försöker och jag vet att de i min omgivning försöker. Men ibland kan den bästa trösten vara att bara finnas där, att lyssna när jag behöver prata om det, ta emot allt gnäll och klagande när jag behöver det och skratta med mig när jag behöver det. Detta betyder mycket mer än alla era ord. Jag känner att jag blir starkare och starkare för varje dag, men flera gånger om dagen faller jag också, bara det att återhämtningen går fortare. Jag behöver alla fina människor omkring mig, men på mina villkor och jag hoppas att alla förstår det. Kram till alla fina vänner, familj och alla andra bloggläsare som betyder något för någon. Jag hyllar er med LeMarcs låt "starkare än ord"

Till alla fina människor

Drömmar

Jag har ofta funderat på om drömmar har någon betydelse, antingen att de är någon slags spådom eller önskningar om vad vi vill göra här livet, alltså någon form av vägledning. När jag var yngre trodde jag stenhårt på att drömmar var av betydelse för vårt dagliga liv. Detta berodde nog på att jag drömde mycket på natten när jag var yngre. sedan började jag läsa psykologi på högskola och universitet, då blev jag mer analyserande och granskade olika vetenskapliga teorier om drömmars betydelse. Jag blev därmed övertygad om att det "bara" var automatisk tänkande och aktivitet i hjärnan under icke vaket tillstånd. På senare tid har jag dock börjat tvivlat återigen på de fina vetenskapliga teorierna och undrar om det trots allt inte har betydelse för vårt liv. Innan jag visste att jag var gravid första gången drömde jag om att jag fick ett plus på ett clearblue graviditetstest. Plusset var övertydligt, natten efter drömde jag om att jag fick ett missbildat barn och förlossningen gjorde jätteont. Veckan efter fick jag ett plus på riktigt på ett clearbluetest en månad efter fick jag missfall. Andra gången jag var gravid, innan jag visste att jag var gravid, så drömde jag att att jag fick ett positivt streck på ett av testlagrets graviditetestest. Natten efter drömde jag att jag blev övergiven. En vecka efter drömmen testade jag med graviditetstest från testlagret och fick positivt. En månad efter fick jag utomkved. Tror ni inte dessa drömmar säger något? Jag har nu på senare tid drömt om ett hus, det har legat på olika platser och sett lite olika ut. Men båda husen har varit mycket exlusiva med vita putsfasader och målat mintgrönt runt fönsterrutorna. Jag har blivit erbjuden båda husen och fått de till väldigt bra pris. Jag vet inte vad detta betyder men såklart hoppas att det blir bra utav det.

Tre veckor

Idag är det exakt tre veckor sedan min OP och jag tror att jag infunnit mig i någon slags acceptans. Kroppen fungerar inte, inte ett spår av ägglossning, det sticker och stramar fortfarande i min tjejmage och såren har inte läkt så jag har fortfarande tre stora plåster på magen. Jag läste idag att ägglossningen kan hoppa över flera månader och jag rycker bara på axlarna och tänker "jaha och vad ska jag göra åt det" . Precis så är det (idag i alla fall) nämligen likgiltighet och jag måste erkänna att det känns bättre att vara likgiltlig än känslosam. Så länge leve likgiltligheten, hurra!

regn, regn, regn

Sitter och äter lite lunch, det får bli en snabblunch, jag har massa att göra här på jobbet (vilket jag gillar). Jag längtar hem, jag längtar att få krypa upp i soffan tända lite ljus, kanske ta ett bad....eller vänta bad blir det tyvärr inte, surt sa räven, nej mina sår efter OP har inte läkt och därför får jag inte bada. Men allt det där andra lät ju bra, just sånt där höstmys man vill ha nu. För ute är det inget vidare väder, det ösregnar och är mörkt ute och det är sådana här dagar som jag (är säkert fler med mig) vill hålla sig hemma och strunta i världen utanför. Jag får försöka göra det bästa av det, mitt skrivbord på mitt kontor har jag placerat vid fönstret så jag blickar ut över grönområdet här. Jag får helt enkelt blicka ut då och då för att ta micropauser och sedan njuta av att jag faktiskt jobbar inomhus.

Plötsligt hände det

Jaha, då sitter jag här igen på kontoret, det känns inte längesedan det var fredag och jag skuttade med lätta steg härifrån. Plötsligt är det måndag igen. Men jag ska inte upprepa förra veckans tjat om att veckodagarna bara är en transportstäcka till helgen, utan jag ska istället tänka positiva tankar. Jag har ett jobb, ett bra sådant och när jag likväl är här ska jag göra mitt bästa. Men ärligt talat så suger ju måndagar och en dag till hade ju inte varit så dumt att ha helg på (förslagsvis måndagen). Jag vill därför till alla er, som jag, inte gillar måndagar ge en hylling till er idag och säger kämpa på, ha en bra vecka OCH det är snart helg igen.

Hyllningen

Söndagssaker

Idag har varit en sån där skön söndag som vi kunnat njuta av, alltså inget söndagsstress. Vi började med en lugn frukost sedan begav vi oss ut på vägarna och körde ut i bygden ut till naturen, ett kaffebesök hos svärisarna och sedan hem för att laga söndagsmiddag (potatisgratäng och filé). Ett trevligt samtal från en vän som jag inte hör från så ofta och bor långt ifrån mig förgyllde kvällen. Kvällen avslutas nu med Idol och lite söndagssoffmys, alltså jättemycket söndag idag.

Det där med Facebook

Jag funderar starkt på att skippa Facebook för ett bra tag framöver. Visst har fejjan under lång tid varit ett beroendemedel för mig (snälla fråga inte varför) men nu är det ett plågomedel. Flera stycken är gravida och lagt upp bilder på sina ultraljud (glad för er skull). Två av mina kusiner har nyss fått bebisar och det är massa bilder. Men det är inte bara mina kusiner, utan jättemånga som lägger upp bilder och skriver om sina barn och det blir faktiskt lite jobbigt. Så att bojkotta fejjan för ett tag skulle vara en god ide för mig nu, ska bara försöka hålla det också Det kanske får bli ett sakta men säkert avvänjande, ungefär som en rökare, jag trappar helt enkelt ner mer och mer.

Utflykt

Igårkväll ringde min mamma för att fråga om jag och min man ville följa med på en liten tripp idag. Tanken var att de skulle "rasta" deras husbil då den hade stått still ett tag. Vi nappade på idéen och någongång efter lunch kom pappa och company och hämtade oss(company = mamma och de två minsta barnen som mina föräldrar är familjehem för). Det blev en utflykt mot skärgårdslandskap, med småpauser på vägen. Allting var jättemysigt, jag, mamma och barnen satt bak inne i husbilen, vi skrattade och skojade mycket. Medan min man och pappa satt där framme och pratade bilar. Vi kom fram till skärgårdsstad, strosade runt en stund, åt kinabuffe för att sedan strosa runt en stund till i staden. Det ena barnet som mina föräldrar tar hand om är en liten flicka på fyra år, hon ville bara vara ned mig, hålla mig i handen, gå med mig och sitta brevid mig när vi åt. Motvilligt, instinktivt och automatiskt kom mina moderskänslor fram och jag hoppades att folk trodde det var min dotter och med ett erkännande från mig så önskar jag faktiskt att det var sanning. Jag var lycklig och fantasin drog iväg och för en stund gömde jag alla mina tunga tankar om att "jag kanske aldrig får barn". Men då jag ransakade mig själv och landade platt och hårt i verkligheten igen blev (och blir) jag så ledsen för all orättvisa. Den här flickan (som är bedårande) får av någon anledningen inte bo hos sin mamma, för mamman inte kan/får ta hand om henne. Jag som är fullt kapabel att ta hand om ett barn och skulle älska det villkorlöst, ge det massa kärlek och värme, ja jag FÅR inget, utan det kladdar antingen med missfall eller utomkved.....nej nu tänker jag inte bli bitter, utan njuta av den känsla jag haft hela dagen och att det varit en fantastisk dag, som gett mig fina minnen. Jag tänker också glädjas av att jag har så underbara föräldrar som älskar mig så mycket och som har så stort hjärta och tagit sig an tre barn vars föräldrar inte får/kan ta hand om dem.

Möte

Fullfart mot helgen! Idag jobbar jag på kontoret, så inget hemmajobb denna fredag. Anledningen till detta är att vi har haft ett lite möte. Vi var inte så många personer (5-6 st), men det var himla trevligt och det var kul att återse alla trevliga kollegor efter sommaren och som jag inte träffar så ofta.  Stämmningen var alltså på topp och det var mycket skratt, alla var postiva och kom med idéer och förslag för utveckling och positiv förändring. Alla gjorde detta alltså, UTOM EN person. För det var en person som ställde sig emot ALLT som sades, alla idéer förkastades och precis allt var omöjligt att genomföra. Detta medförde så att alla vi andra, vi positva blev illa till mods och den goda stämningen på mötet blev allt mer dystrare ju längre mötet fortskred. Visserligen kom vi postiva med massa motargument och ifrågasättande till varför det var omöjligt och det diskuterades vilt. Men trots detta orkade inte vi längre, vi gav upp (kändes det som om) och diskussionerna dog tillslut ut och mötet avslutades (men tiden för mötet var också slut). Det var inte bara mötet som var slut, utan jag var helt slut. Trots att det fanns 5 positiva och glada människor var det EN, alltså den sjätte som var negativ till precis allt och det gjorde säkert inte bara mig trött utan alla andra också, alla såg lite medtagna ut. Varför säger jag bara, varför kan EN negativ människa dra ner en hel hop med positiva människor? Jag säger som Ulf Lundell "Vi är människor och det är märkligt, men kanske svårt och omöjligt ibland"  

Lyckligt slut

Tidigare skrev jag om den älskade (men också obehagliga) husspindeln Ove. Jag skrev också att jag inte kunde lova er att skriva hur berättelsen skulle sluta. MEN det kan jag och sagan om Ove slutar lyckligt. Vid tandborstningen nu ikväll hittar jag honom igen, i badrumstaket, precis som imorse. Min man har precis fångat honom och släppt ut honom i det fria! Nu välkomnar vi honom åter till våren, UTOMHUS, och ser fram emot det. För när Ove kommer, ja då är våren för att stanna. Dock kan det vara så att "Ove" har bytt spindelkropp bara, men hans själ är ju densamma, i alla fall för oss :)

Perspektiv

Idag är en sådan dag som jag verkligen ansträngt mig varje minut för att må bra. Jag känner en stor tomhet, förlorat två "barn" och en äggledare. Jag menar min kropp skulle varit ett tempel nu och jag skulle delat den med någon annan som jag skulle längta efter och sedan ge massa kärlek. Tanken att det inte är så, att min kropp inte fixade det gör att jag ibland känner mig misslyckad och dålig. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt att låta bli (fy på mig). Trots allt tycker ändå att jag lyckas ganska bra att hålla modet uppe och ibland förvånar jag mig själv hur stark jag är. Jag blir ibland trött på mig själv och allt j-la ältande (kan bara tänka mig hur ni läsare tycker). Idag fick jag dock en annan syn på saken i mitt "elände". Eftersom vi inte orkade laga kvällsmat körde vi till ett hamburgehak. Detta KAN vi göra, vi behöver inte bekymra oss för att vi ska ha råd eller inte att äta där, utan vi orkar inte göra mat vi kör och köper. Och mitt i "det-är-mest-synd-om-mig-i-hela-världen" ältande såg vi en en man utanför matstället. Han tittade sig om så ingen skulle se honom och då han trodde det var grönt tog han den mat folk hade kastat och åt med god aptit. Det värkte i mitt hjärta och plötsligt kände jag inte längre att det var "mest-synd-om-mig-i-hela-världen". Jag ville så gärna köpa en hamburgare till honom, men kön till beställningen var milslång och vi hade frysvaror i bilen. Jag orkade inte alla mina pommes och min dricka, därför satte jag dom tydligt så mannen kunde se dom. Med detta vill jag säga att jag är fortfarande inte nöjd med min tillvaro för tillfället MEN allt är ju relativt beroende på vad man jämför med.

Chas Ove

Idag ringde min klocka i vanlig ordning kl. 5:00 och jag gick i vanlig ordning upp för att göra vid mig i hopp om att se något anständig ut under dagen. Då jag i lugn och ro stod och fixade mig vid speglen synar mina ögon något i spegeln som jag INTE vill se. Nämligen "Imse vimse Ove" i taket. Ove är vår gigantiska husspindel som brukar vara det säkraste vårtecknet varje vår MEN han bor ute och brukar hålla till vid vårt toalettfönster. MEN han hade tagit sig in (kan hända under hösten) och levde alla världens tjallabalo i badrumstaket. Då han ville ta sig ner i en tråd, kvävde jag ett halvt skrik. Jag blev inte heller poppis hos min man, då jag försökte väcka honom tio äver fem på morgonen för att han skulle ta bort en spindel. Min mans steg därför inte upp. Nehepp tänkte jag och släckte lampan åtminsone. Då kröp "Inneove" ihop och sov, jag fick använda hallspegeln till resten av fixandet och fick acceptera att det var lite halvdunkelt på toa då jag använde toastolen och vatten. Vad som hände med Ove efter jag gått hemifrån vet jag inte och jag kan tyvärr inte lova er en följetång på detta inlägg.

Jag är positiv till något negativt

Idag hände det, det som jag väntat på nu i två veckors tid, jojomen :) gravtestet var HELT negativt idag, inget HCG måste det ju betyda. Bye bye, so long, farwell gravtest, jag hoppas vi ses i framtiden, men jag hoppas det blir under bättre omständigheter. Hello, welcome, here we go ägglossningstest, jopp nu ska jag börja testa med ägglossningtest. Varför? Jo för att jag vill ha koll på min kropp, jag vill veta, jag vill räkna dagar. Kanske är det bra, kanske är det dåligt, men jag mår bra av det och då tänker jag göra det. Just nu är jag maktlös över vad min kropp gör och jag kan bara vänta, men jag vill vara med och SE resan.

Jag känner mig överlag fortfarande deppig men det var ju det där med att fokusera på bra saker och det GÖR jag. Idag har det tillexempel varit en bra dag på jobbet, vi var en större personalstyrka (vi jobbar alla i olika projekt och många är ute och "flyger" på andra ställen) och tog en fika ihop på eftermiddagen, det händer nästan aldrig. Det har också varit fullt ös med arbetsuppgifter och sånt gillar jag. Jag VILL ha mycket att göra, jag vill ha MASSA problem att lösa på jobbet, jag vill aldrig bli "klar" med min att-göra-lista på jobbet, jag vill att den ska fyllas på. Då trivs jag som bäst och är mest effektiv.

Så sammanfattning av idag (som måste bestå av något bra och något dåligt): det dåliga är att ägglossningen inte kommit igång än. Det bra är att jag hade en bra dag på jobbet, trevliga kollegor och mycket att stå i. Dessutom hade jag sällskap med min närmaste kollega hem (han som jag anförtror mig mest till av alla mina kollegor) eftersom han bor åt samma håll som mig. Vi hade kloka och djupa samtal på tåget hem, det gjorde mig positiv till livet.

halvlek

Det är onsdag, lunch har snart passerat, alltså: halva dagen på halva veckan. Nu vänder liksom veckan och det drar mot helgen igen.

Jag kanske tycks vara tjatig om att jag vill vara ledig hela tiden och bara längtar till helg och ledighet. Faktum är att jag gillar att vara ledig, vem kan klandra mig för det? Gillar inte de flesta att vara lediga? Att jag gillar, eller rättare sagt älskar vara ledig har ingenting med mitt jobb att göra. Jag trivs bra med mitt jobb (det enda trista med det är att jag måste pendla långt varje dag, 2 timmar enkel väg, alltså 4 tim per dag). Jag menar om man ändå måste och ska jobba då kan väl ha ett jobb som man tycker om. Men visst har det varit tungt nu ett tag, men är det så konstigt, efter allt? Jag är ändå så himla överlycklig att jag har mitt jobb och kan gnälla över det ibland. För Herregud, vad skulle jag gjort annars, för visst måste jag medge att det är skönt att gnälla över jobbet, försenade bussar och tåg och allt annat som hör jobbet till. Dessutom, tycker jag att det har varit (och är) så skönt att ha "något" annat att fokusera på, andra problem, jobbproblem då det är som mest tungt och känslorna efter missfallet och utomkvedet smyger sig fram. OCH hade jag inte haft jobbet, ja då skulle det ju inte kunnat vara halvlek nu :)

Christian

Igår såg jag en dokumentär, som jag har hört talas om så många gånger och sett små snuttar av på youtube, men jag har liksom aldrig sett hela. Igår gick den på TV och av en slump slog vi på TVn just då. Detta är en dokumentär som man sitter och har rysningar och tårar i ögonen hela tiden. Dokumentären är handlar om ett lejon som omhändertogs av två män på 70-talet. Lejonet, som fick namnet Christian, var som lejonunge maskot för varuhuset Harrods i London(om jag inte fått allt om bakfoten, men det är inte viktigt i sammanhanget). Två män tyckte synd om lejonungen och erbjöd sig att köpa honom, något som Harrods accepterade. I dokumentären, som är relativ nyinspelad får man följa deras historia och berättelser, filminspelningar om hur de fostrar lejonet. Lejonet Christian både ger och tar massavis med kärlek till de två männen. Men Christian växer och blir större, snart inser männen att det inte går att ha ett lejon som husdjur i London, dessutom var deras mål hela tiden att Chiristian skulle få återvända till sin naturliga miljö. Efter en tids arbete får de till slut möjlighet att ta Christian till Afrika, där han anpassar sig sakta men säkert. Efter ett år återvänder männen till Afrika och till Christian. Vid återträffen är Christian är först lite avvaktande mot männen, men efter en liten stund känner han igen männen och kastar sig i deras famnar av glädje och lycka. Detta är så mycket lycka och kärlek, jag blir så varm i hjärtat varje gång jag ser återföreningen. Jag rekomenderar verkligen denna sagolika dokumetär och för att få ett smakprov på den länkar jag en av de Youtubefilmer jag sett tusentalsgånger då jag behöver få lite värme i mitt hjärta. Klicka på länken, titta och njut.

återföreningen med Christian

Besvikelse #1 och Besvikelse # 2

Jag blev så taggad igår av det jag skrev, det vill säga att ha så mycket pengar så att jag kan göra vad jag vill. Jag testade därför lyckan och köpte en Trisslott igår MEN tror ni att jag vann, såklart inte. Inte för jag hade väntat mig det men såklart är det alltid en liten spänning med Trisslotter, som tar slut fort och sedan ebbar ut i en mindre besvikelse (inte ens 25 kr). Kanske köper jag Trisslotter för just spänningens skull, inte för att vinna pengar (eller nja?) men i så fall måste jag medge att jag har ett för jäkla trist liv.

Livet är fullt av besvikelser, eller rättare sagt när väl en besvikelse kommer, ja då brukar det komma fler. Undra om det är bra eller dåligt? Jag menar, när man ändå är på dåligt humör och nere i sinnet på grunda av att man har råkat på en besvikelse kan det lika gärna komma en till. Skadan är redan skedd, man är ju redan deppig och sur?

Hursomhelst råkade jag ut för ännu en besvikelse igår, jaja inte så farligt egentligen, men gravtestet jag gjorde igår visar fortfarande positivt, inte så mycket och jag måste rikta det mot lampan för att se det, men det finns där. Ja, för mig var det en liten besvikelse, men jag tror ändå att jag överlever det.

Okej, jag måste säga en besvikelse till (fast jag bara lovade två i inläggsrubriken) och det är att det bara är tisdag idag och långt till helg och ledighet.

Nej, nu måste det snart bli dags för lite mer positivt i denna blogg, annars kommer ni inte orka läsa. Jag lovar, eller jag lovar nästan, lovar att försöka att bli lite mer optimist.

Mams och Paps

Ikväll fick vi trevligt och oväntat besök, mamma och pappa kom hit på besök. Det var så länge sedan de var här, om jag tänker närmare på saken har jag inte träffat dom efter operationen och det är två veckor sedan idag. Mamma är så söt och go, jag fick blommor av henne. Dessutom bjöd hon på ett härligt skratt, ett sådant där skratt som tårarna sprutar och man knappt får luft. Det var eller rättare sagt är så att jag har en påse med ge bort kläder, kläder som jag med jämna mellanrum ger till 2:a hand. I denna påse låg en svart regnrock al'a lack av storlek S. Jag är optimist och tänkte "den kan hon ha" men....eh nej det kunde hon inte och när vi ser att det inte går måste jag bara knäppa knapparna och se hur det ser ut. OCH vilket skratt jag fick, hon såg ut som en wannabe-ung-latex-tant, hihi det är min mamma det och hon bjöd på det. Mamma om du läser detta: jag älskar dig.

Att göra som man vill, eller inte få göra som vill

Nu har halva dagen gått och det är klart att jag längtar hem (även om jag trivs bra med mitt jobb). Men hade jag fått välja själv hade jag gjort något helt annat. Jag hade kanske haft en antikhandel eller gammeldags butik och sålt karameller eller något liknande. Butiken skulle såklart vara på hobbynivå och inget företag, ha öppet när jag själv kunde. Så vinner jag mycket pengar (snälla Trisslott, snäll Trisslott) så har jag bestämt att det blir något sådant. Men enda chansen att jag ska bli rik är att vinna på lotto och det ser jag nästan som omöjligt eller jobba jobba jobba för att sedan spara pengar. Ja min enda chans att få pengar är att jobba. Men visst lockar det att ligga kvar i sängen på morgonen, eller ännu bättre, gå uppe en stund och sedan gå och lägga sig igen. Jag hatar att varje morogn behöva gå ifrån min man, medan han ligger och sover gott. Tänk om jag hade fått välja om jag ville gå till min lilla butik idag eller inte, tänk om jag hade haft så mycket pengar...Eller vänta nu, hur var det nu, för att bli rik var jag ju tvungen att jobba och spara pengar, nja det blir en cirkel av det. Men om jag jobbar tillräckligt mycket nu, så kanske det blir verklighet när jag är 90+ eller? Jaja nu var lunchen snart slut, dags att JOBBA igen (så jag kan bli rik när jag är 90)

Kom änglar

Ibland känns livet så hårt och som om en miljard demoner vilar över en. Ja, en sådan period är jag inne i nu, livet går upp och ner jättemycket just nu. Det är därför jag behöver bli omgiven av änglar, behöver kalla dom till mig. Jag har lyssnat på Lars Winnerbäcks låt "kom änglar". Den här låten träffar precis mina känslor och texten (även om den säkert inte är skriven för det ändamålet) målar exakt hur det känns efter ett missfall (och utomkved). Så om ni lyssnar ordentligt på denna text kan ni kanske (kanske) få en liten inblick hur allt känns för mig nu just nu.

Klicka här för att lyssna

Söndagssaker

Eftersom jag pendlar långt till jobbet (går upp kl 5 och kommer hem kl 18) är det viktigt att vår vardag är fungerande, det vill säga med rutiner såsom matlistor, städning, struken tvätt med mera (ja, ni vet säkert själva vad som krävs för att få ihop en bra vardag). Söndagar har ofta blivit drabbad av vår vardagsplanering, alltså att vi blandannat, tvättar, viker, städar. Men efter vår semester sa vi att söndagen blir bortkastade, vi jobbar och sliter hela den dagen bara för att veckan ska bli bra. Så vi beslutade oss för att "söndagsvägra" med andra ord vägra att ha söndagen som en "arbetsdag" och njuta istället. Handlar gör vi en annan dag (torsdagar), städa gör vi om vi orkar och behövs och tvätta gör vi absolut inte längre. Det har fungerat bra hittills och helgen har kännts mycket längre, fram tills idag. För idag råkade vi gå in i det gamla mönstret, handla (för det blev inte av i torsdags då min man var borta med jobbet)fixat och donat här hemma (dock inte tvättat). Och tack vare detta känns söndagsångest värre. Jag kommer därför nu, mina vänner, att föreslå för min man att ta en promenad och därefter sätta på en film, vad tror ni om det? (ska bara betala räkningarna först)

Gilla läget? Knappast

Det var riktigt trevligt igår hos min mans faster, det tvivalde jag såklart inte på att det skulle bli. Mina svärföräldrar var där, min mans kusin och hans sambo (som för övrigt är våra bästa vänner också) men även min mans andra kusin och hennes sambo och deras lilla dotter på 1,5 år. Det var mycket skratt och god mat (som det brukar vara där)och jag glömde för en stund att jag är stympad och bara har en äggledare. Men det var en sak som skar i mitt hjärta, jo den lilla flickan på 1,5 år. Hon är såklart helt underbar och bland den sötaste flicka i den åldern som jag sett. Nej det som värkte i mitt "vilja-bli-mamma-hjärta" var att se mamman ta hand om henne, bada henne, ge henne välling, pussa på henne osv.

Sen måste jag bara berätta att det första som möter mig på Facebook är information om att min kusin igårkväll fick en liten son. Grattis till henne, men i mitt hjärta värker det. Jag måste försöka stå ut, att leva med tanken att jag fick missfall och sen utomkved. Att det kommer ta längre tid flr mig att bli gravid, om jag överhuvudtaget blir gravid. För att jag måste gå vidare och leva normalt måste jag stå ut att se andra, andras lycka (ni får inte tro att jag missunnar dom det, nej absolut inte, jag är glad för deras skull och att de slipper det helvete jag gått och går igenom). Att gilla läget som man brukar säga, eller vänta, jag gillar f-n inte läget. Jag hatar det det uttrycket, jag hatar nämligen läget nu och det som hänt, jag gillar det inte. MEN det finns inte så mycket att göra åt det, det går inte att göra det ogjort. Det enda jag kan göra är att försöka göra det bästa av det, alltså antingen kan jag välja att deppa ner mig (ok vissa dagar gör jag det) eller att försöka kämpa.

Tur att det inte finns vampyrer

Det blev ingen tripp till någon butik, så inga nya fiskar idag. Men en tripp blev det i alla fall. Vi åkte ut till ett vattendrag, med natur runt omkring. Vår tanke var att vi skulle sitta där och bara andas in naturluften. Men vistelsen blev kort, varför? Jo, för att jag höll på att bli ihjälbiten av biljontals mygg. Så jag sprang i mina nya skor med klack med stora steg mot bilen igen. Alla vill åt mitt blod, alla människor kan ha det då jag har en ovanlig blodgrupp som alla kan ha 0- (jag kan däremot bara ta emot av min egen sort). Sjukhuset har nu under de senaste veckorna velat ha oändligt med blodprovsrör, samt alla myggor har alltid älskat mitt blod och jag har haft en miljon myggbett varje sommar. Ja, hade det funnits vampyrer så antar jag att jag hade levt farligt.

En what to do lördag

Hade jag vaknat upp gravid idag hade jag haft så mycket energi, men över hela mig vilar en mörk bitterhet och inget är kul. Vi försöker hitta de här småsakerna som förgyller vardagen, shopping, utflykter, träffa vänner osv. Det är kul för stunden och jag försöker hålla fast vid det så mycket jag kan. Att ta tag i saker, att hitta på saker är rena storprojekt. Idag tillexempel, vakande jag av en tjutande katt utanför sovrumsdörren som ville in. Klockan var då 9 och jag skäms att säga att ingen av oss orkade ta tag i att göra frukost förrän 11:20. Lite smått plock undan här hemma och massa snack om "ska vi köra någonstans" så har det fortfarande inte hänt något. Jag sitter fortfarande i pyamasbyxor och tänker "borde gå in i duschen". Visst det är jäkligt skönt att ta det lugnt, men det här är under all kritik och timmarna bara går. Så det är vad jag säger, när jag var gravid hade jag energi på helgen och vi gick upp tidigt och hittade på saker, men nu har jag ingen lust till det.

Ikväll ska vi åtminstone åka till min mans faster och hennes familj, det blir kräftskiva (nej ingen traditionell, med snapsvisor och redlöst supande, utan god mat, kräftor, lite vin och trevligt sällskap). Tanken fick mig på bättre humör, dags att hoppa in i duschen, vi kan åtminstone åka till MAXI innan så jag kan köpa det där sminket. Vi behöver fler kardinaltetror (småfisk) till akvariet så en tripp till djuraffären med kanske?

Hela berättelsen

Det här skrev jag den vecka jag var hemma för sjukskrivningen efter operationen, tänkte dela med mig:

Den 28 april får jag reda på att jag är gravid och lyckan är total. Någon gång mellan vecka 7-8 får jag bruna flytningar och blir orolig. Jag ringer en barnmorska men hon avfärdar faran och tycker inte att jag behöver kolla upp det. Hon säger att det är helt normalt. Jag har inte så mycket symtom kvar, men det är tydligen helt normalt det med. Jag har en obeskrivlig känsla i kropp och själ att något inte stämmer, men omgivningen lugnar och säger att det bara är min oro. Men för mig är det inte bara oro, utan något helt annat, helt enkelt en känsla om att något är fel. De bruna flytningarna kommer och går under vecka 8-9. Söndagen den 29 maj, dagen innan jag ska gå in i vecka 10 kommer det ljust rosa blod på pappret då jag kissat och torkar mig. Det fortsätter komma ljust och även lite mörkare blod i trosorna dock inga klumpar. Min man ringer sjukvårdsrådgivningen och svaret han får är att vi ska avvakta då det är helt normalt. På kvällen när jag ska kissa kommer en rejäl lång strimma med blod ut och vi beslutar oss därför att åka in till akuten. Tack vare en gullig och förstående sjuksköterska kommer vi in och efter inte så lång väntetid får vi utföra ett vaginalt ultraljud. På skärmen ser läkaren endast en hinnsäck och ett embryo på 3 mm, ett embryo som skulle vara 3 cm. Ingen
hjärtaktivtet syns, något som skulle synas på skärmen enligt den vecka jag beräknas vara i. Läkaren vill att vi förbereder oss på missfall och säger om vi räknat rätt är det med stor sannolikhet ett missfall eller snarare ett "tyst missfall" . Läkaren vill dock låta det gå en vecka ifall det är fel på vår beräkning samt att hon vill att det ska kollas en gång till innan det helt fastställs. Jag får en remiss till Kvinnokliniken en vecka senare och efter en undersökning fastställs det denna gången att det verkligen rör sig om ett missfall. Jag får tre alternativ och det är antingen att vänta och låta det komma ut av sig själv på naturlig väg, detta kan dock dröja flera månader, att göra en skrapning under narkos eller få abortpiller och utföra det hemma. Då jag inte vill vänta och narkos skrämmer mig väljer jag abortpiller.  Eftersom vår barnlängtan är stor och det har varit en oerhört sorg för oss att få missfall, vill vi naturligtvis kunna bli gravida så fort som möjligt igen. Vi frågar därför om vi ska vänta eller om vi kan försöka direkt igen.  Vi får svaret att det går bra att köra direkt efter missfallet och jag slutat blöda. Kroppen tar nämligen inte emot en graviditet om den inte är redo. Att försöka bli gravida igen direkt är det som håller vårt mod och hopp uppe. Jag får information och tabletterna med mig hem. Första tabletten tar jag onsdagen den 8 juni. Detta är en tablett som ska sväljas på morgonen och dess effekt är att förbereda kroppen. Jag kan som vanligt åka till jobbet. Jag har fått information om att det kan uppstå smärta och blödning under dagen. Jag får blödning direkt men ingen smärta. Smärtan kommer sent på eftermiddagen och jag har hunnit hem från jobbet. Senare på kvällen kommer en gulfärgad klump ut och jag antar det är graviditeten. Jag väntar två dagar och fredagen den 10 juni är det abortdagen. Då ska jag vara hemma från jobbet och ha sällskap hela dagen, vilket jag har. Förutom en del smärtsamma sammandragningar framåt eftermiddagen löper allt i sin ordning denna dag. Jag blir uppringd av en barnmorska från sjukhuset under dagen och allt är i sin ordning. Jag blöder cirka en vecka efter abortingreppet och efter några dagar får jag en sparsam och kortvarig blödning. Jag har efter aborten obehagliga känningar och stickningar i livmodern framförallt då jag går hoppar eller springer. Min ägglossning kommer igång någon gång mellan den 2-4 juli. Den 4 juli har jag ett återbesök på kvinnokliniken, det är endast ett samtal och ingen undersökning görs som jag hade förväntat mig. Jag frågar om smärtan jag upplever ibland när jag rör mig, men den avfärdas och att det kan vara så efter missfall. Jag har RH negativ blodgrupp och detta var något som inte togs upp. Jag hade då ingen kännedom att jag borde fått en spruta med antikroppar mot nästkommande graviditet. Jag har förstått i efterhand att jag borde fått en sådan spruta.

Den 18 juli misstänker jag att jag är gravid igen och detta bekräftar jag genom att få ett svagt positivt streck på ett gravidtetstest. Jag utför ett nytt graviditetstest efter ytterligare någon dag och det visar ett tydligt positivt resultat. Jag och min man blir glada, men frågande om vi verkligen kan få behålla det hela vägen denna gången. Vi beslutar oss för att helt hålla det för oss själva denna gången, då det var jobbigt att  förklara för alla sist då vi fick missfall. Onsdagen den 3 augusti, jag ska då vara i vecka 7 (6+3) vaknar jag med att det har kommit mörkbrun vätska i trosorna men jag har ingen smärta. Det kommer även en liten blodfärgad klump. Då jag inte har någon smärta bestämmer jag mig för att åka till jobbet. Framåt 10-tiden på förmiddagen får jag svåra smärtor på vänster sida av livmodern det strålar ner i vänster ben och bak i ryggen jag får svårt att gå och prata. Den svåra smärtan avtar dock snabbt, men jag har hela tiden känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Jag avslutar så fort jag kan på jobbet och klockan har hunnit bli halv två. Jag är i min hemstad kvart över tre och halv 4 på em kommer jag till akuten. Jag blir inkallad till ett rum med två sjuksköterskor, min man får inte följa med in trots att jag frågar och säger att detta berör honom också. Jag förklarar det som jag upplevt under dagen och den smärta jag känner och den svåra smärta jag kände under förmiddagen. En av sjuksköterskorna ringer en läkare och berättar om mitt fall, men det känns som hon utelämnar viss information, tex att det kommit en blodklump på morgonen. Läkaren avfärdar faran och säger att smärtan inte skulle avta om det skulle vara allvarligt, dessutom påstår de att jag orkat jobba (i själva verket orkade jag inte jobba, utan fick gå hem tidigare och dessutom är det nästan två timmars resväg hem). De säger att det troligtvis är normalt men jag får en tid hos läkaren dagen efter och blir hemskickad från akuten. Jag åker alltså hem med en graviditet med smärta på vänster sida. Jag känner mig ledsen och besviken att de inte har tagit min smärta och oro på allvar. Det som skrämmer mig är om det eventuellt kan vara ett utomkvedhavandeskap. Torsdagen den 4 augusti åker jag till kvinnokliniken och får även göra ett vaginalt ultraljud. Ultraljudet visar en tom livmoder med något förtjockade slemhinnor. Det syns inget heller på äggstockarna eller inne i äggledarna, utan läkaren säger att allt ser mycket fint ut. Läkaren ifrågasätter min graviditet, men jag är säker på min sak. Jag får därför lämna ett urinprov så de kan göra ett graviditetstest. Testet visar naturligtvis positivt. Jag ska därför lämna ett blodprov så de kan mäta nivån av HCG. Läkaren tror att antingen stämmer inte min beräkning av veckor eller så är det ett tidigt missfall. Hon ber mig att göra ett blodprov nu direkt och att hon ringer så fort hon har svar. Läkaren säger även att jag behöver återkomma två dagar senare för nytt blodprov. Vilket innebär på lördag. Det blir till min stora glädje då jag inte behöver tänka på att ordna med jobbet. Jag åker hem efter jag tagit blodprovet. Sent på torsdageftermiddagen ringer läkaren och så här går samtalet:
Läkaren: dina HCG-värden har inte stigit som de ska enligt den veckan du är i. Men jag har bokat en tid till dig på förmiddagen på måndag för ny blodprovstagning och undersökning. 
Jag: men skulle jag inte komma på lördag? Jag har inte möjlighet att komma på måndag framförallt inte på förmiddagen.
Tystnad
Läkaren: ja, jo men nu var inte ditt HCG så högt och därför bedömer jag det inte som så akut. Dessutom får du ju åka till akuten på lördag och där kan vara lång väntetid.
Jag: men du sa på lördag innan och jag får och kan ta den väntan på lördag. 
Läkaren: ja jo men... Det är inte säkert det finns möjlighet att göra undersökning på lördag. 
Jag: det finns ingen möjlighet att få tiden på em på måndag istället då? 
Läkaren blir irriterad
Läkaren: ja men då får du själv ringa och boka en tid. Och kom ihåg får du jätteont så åk in direkt till akuten. 
Det där med jätteont, fick jag inget grepp om, jag hade känningar hela tiden i vänster sida men ingen akut smärta. Dagen efter ringde jag och bad åtminstone om en tid på eftermiddagen, men de sa att de inte jobbar så, utan alla tider ligger på förmiddagarna. Jag fick min tid ändrad men det blev inte en tid förrän onsdagen den 10 augusti, alltså en vecka efter det jag hade sökt akut. Onsdagen den 10 augusti fick jag börja med att göra ett nytt blodprov och väl på kvinnokliniken fick jag göra ytterligare ett vaginalt ultraljud och undersökning. Det var samma den här gången det vill säga, inget syntes på skärmen, ingen tendens till graviditet varken i livmodern eller någon annanstans, utan allt såg normalt och fint ut. Det gjorde inte ont när läkaren tryckte och kände men jag sa åt läkaren att det kom en ilande känsla i vänster ben och vänster sida på ryggen när hon rörde ultraljudsstaven. Jag frågade om det kunde vara nerver som retades av staven och det var mycket möjligt sa hon. Ett tidigt missfall sa läkaren och troligtvis hade mina värden på HCG-stegen sjunkit, det var läkaren nästan övertygad om. Jag frågadäe om utomkvedhavandeskap, men läkaren avfärdade det då det inte gjorde ont när hon tryckte på magen. Utan det var missfall, med stor sannolikhet. Läkaren bad mig sitta i väntrummet tills blodprovets analys var klar. Efter cirka en halvtimme kom svaret, läkaren var förbryllad, mina HCG-värde hade stigit, inte i den takt de ska utan långsammare, men de hade trots allt stigit. Läkaren talade med en kollega, en överläkare som beslöt sig för att ta en titt på mig, ifall den första läkaren hade missat något. Jag fick återigen ta av mina byxor och hoppa upp i gynekologstolen. Han gjorde samma undersökning som den första läkaren gjorde för bara en halvtimme sedan. Han tryckte men det gjorde inte ont, men staven gjorde så det ilade ner i vänster ben och bak i vänster halva av ryggen. Överläkaren var ganska säker på att det inte rörde sig om ett X (utomkved) han sa att det antingen var ett missfall eller att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet, att jag hade räknat fel på veckorna och man därför inte kunde se något. Han sa att om två dagar ska man definitivt kunna se något med tanke på HCG-värdena. Jag fick en ny tid  fredagen den 12 augusti med först blodprovstagning. Rädslan för utomkvedshavandeskap och sorg för missfall byttes istället ut mot hopp om att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet. Jag hade ju tydliga graviditetssymtom så hur kunde det då vara missfall? Jag räknande i min kalender hemma flera gånger och visst fanns det en liten chans om en normal graviditet om ägget tagit lite längre tid på sig att fästa. Jag letade på olika forum på internet för att hitta liknande historier och där fanns massor. Både de där det hade varit utomkvedshavandeskap, men även där det hade varit lyckade och fyllgångna graviditeter. Jag pendlade nu mellan hopp, förtvivlan och rädsla. Den enda restriktionen från läkarna jag hade var att om jag fick jätteont skulle jag åka in akut. Jag frågade vad jätteont betyder, jag hade inte ont men känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Deras svar var att: det känner du, du känner om du får jätteont. Två dagar senare fredagen den 12 augusti går jag i vanlig ordning först och tar ett blodprov och sedan går jag till kvinnokliniken och väntar på min tur att få undersökas ytterligare en gång. Under tiden jag väntar får jag göra ett urinprov, jag är inte säker på varför de vill ha det när de mäter mitt HCG i blodet. Utan att protestera eller ifrågasätta lämnar jag urinprovet. Jag har i efterhand förstått att det kan ha varit ett klamydiatest eftersom klamydia kan vara en riskfaktor för utomkvedshavandeskap. Jag har fortfarande inte fått svar på vad det var för mening med urinprovet. Jag är 100% säker på att jag inte är smittad av klamydia. Jag har inget emot att lämna ett sådant test men jag skulle uppskattat att de gav mig den informationen att det just var ett sådant test, om det var ett sådant test. Denna dag undersöks jag av en annan läkare, läkaren gör ett vaginalt ultraljud men precis som tidigare syns ingen graviditet, varken i livmodern eller i någon äggledare. Han vill att jag väntar kvar på kvinnokliniken tills blodprovets analys är klar. Denna läkare börjar misstänka att det sitter ett X i ena äggledaren och han börjar informera om titthålsoperation. Efter cirka 15 minuter kommer blodprovets resultat. Det visar att HCG-nivån ökat men inte i den takt det ska, den skulle nämligen dubblas från förra provet, vilket det inte gjort. Enligt läkaren tyder denna svaga ökning på ett utomkvedshavandeskap. För att fastställa det måste en titthålsoperation göras så fort som möjligt. Läkaren ifrågasätter varför jag blev hemskickad från akuten den 3 augusti. Operationen blir bokad måndagen den 15 augusti. Många känslor finns hos mig, rädsla för narkos och operation men även rädsla att de ska ta min ena äggledare och det därmed blir svårare att bli gravid i framtiden. Samtidigt känner jag en lättnad att de äntligen ska göra en ordentlig analys om vad det är som inte står rätt till. Måndagen den 15 augusti är jag rädd, spänd och ledsen. Innan jag ska opereras gör de ytterligare ett vaginalt ultraljud, men de hittar inget och det blir operation. Personalen på dagoperationen är fantastiska, både läkare och sjuksköterskor. De tar min oro på allvar och min man får vara med hela tiden trots att det egentligen inte ska vara anhöriga i uppvaket. Jag blir sövd och när jag får tillbaka mitt medvetande och kan resonera med läkaren som opererade mig får jag den information jag behöver. Läkaren berättar att allt gick bra under operationen men de har plockat bort min vänstra äggledare. Den var blå och helt inflammerad och där satt med stor sannolikhet en graviditet. Men föratt fastställa det helt är den skickad till analys och det kan ta några veckor. Men eftersom de inte hittade något annat så tyder allt på utomkvedshavandeskap. Äggledaren gick inte att rädda och skulle göra mer skada än nytta i framtiden. Innan jag åker hem på kvällen får jag en spruäta eftersom jag är RH negativ, men personalen tror att jag känner till det och fått en sådan vid mitt förra missfall. När jag säger att jag inte fick det blir de tysta och funderande. Det är dock inte skada nu eller på mig. Sprutan ska bilda antikroppar och skydda ett barn vid nästa graviditet. Många tankar och känslor har varit närvarande under hela den här tiden och det har varit mycket påfrestande att åka till sjukhuset fram och tillbaka. Vår barnlängtan är stor men att bli gravid igen skrämmer mig så mycket. Jag vill inte riskera att bli av med min högra äggledare också. Jag vill inte gå igenom narkos igen. Jag vill inte åka fram och tillbaka från sjukhuset. Känslan av att få vara gravid har varit en stor längtan för mig länge. Idag skrämmer det mig, jag har bara negativa upplevelser av graviditeter och det är något jag inte vill uppleva igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu, det svider i hjärtat av längtan till ett barn men bara tanken på att få ett positivt graviditetstest får mig  att må jättedåligt och skapar så mycket ångest. Det ger mig även ångest att tanken på att jag kanske aldrig kan eller vågar bli mamma. 

Shopping shoppy shopping

Ja, då var jag hemma efter en runda på stan. Nu ligger vi helt utslagna i soffan, det var så kvavt ute. Vi måste skaffa något att äta, jag är megahunrig. Jag tror det blir beställmat.

Måste säga att det var så jäkla skönt att shoppa, att fokusera på annat, att unna mig massa lyx och lite nytt inför hösten. Det blev en del:

* tre skjortor till min man (han var såklart med och valde själv)
* Ett "festlinne"
* En kofta
* En stickad tröja
* Ett par byxor (tights)
* Ett par boots
* Ett par stövlar (som ska användas i vinter)
* Ett par skor till min man

Vet inte om jag glömde räkna upp nåt...men jag kan på att jag behövde köpa smink...ja ja det får bli på MAXI. Nu vill jag bara ha mat

23

Arbetsdagen börjar rulla mot sitt slut och helgen börjar infinna sig. Tänkte ta en liten shoppingrunda på stan, jag behöver höstskor, jag har bara mina gamla slitna vinterstövlar.

De ringde från sjukhuset nu. Jag är glad nu att jag faktiskt åkte till sjukhuset och tog det där blodprovet (alltså var det värt med det onda sticket). Den 18 augusti fick jag åka in till akuten (det var ett par dagar efter operationen) för jag fick jätteont och blödde ganska mycket (men allt var ok då). Hursomhelst så tog de ett HCGprov den kvällen och då låg jag på ett värde på 300. Idag låg jag på ett värde på 23. Alltså: På en vecka har det minskat drastiskt. Barnmorskan jag pratade med sa att om man ska vara petnoga så ska jag ta ett till, för värdet ska ju ner på noll (jag suckade inombords) MEN eftersom det går åt rätt håll och är på väg ner behövs det antagligen inte. Dessutom är ju det som orsakade HCGn bortopererad. Eller rättare sagt det blir konstaterat att det var utomkved och att graviditeten satt i äggledaren (för den är ju bortplockad) när man mäter HCGn i blodet. Skulle det inte ske någon förändring det vill säga att HCGn höjts eller stannat på samma värde, hade de fått gå vidare med det. Bara för att se att graviditeten (eller en till gravidtet) satt sig någonannanstans där den inte borde vara.

Barnmorskan sa att jag skulle testa igen om två veckor med en sticka hemma. TVÅ VECKOR...jag testar varje dag. Hon tyckte att jag inte behövde det, hon sa att det blir dyrt för mig. Pengar är inget bekymmer för mig, däremot är det glädjande att se att det sjunker samt är det ett större bekymmer för mig att inte ha kontroll. Dessutom, om det har sänkts från 300 till 23 på nästan en vecka (igår var det en vecka sedan jag var på akuten), då tror jag inte det tar 2 veckor, utan endast några dagar.

Nu kommer snart min man hem, wehoo :)