Perspektiv

Idag är en sådan dag som jag verkligen ansträngt mig varje minut för att må bra. Jag känner en stor tomhet, förlorat två "barn" och en äggledare. Jag menar min kropp skulle varit ett tempel nu och jag skulle delat den med någon annan som jag skulle längta efter och sedan ge massa kärlek. Tanken att det inte är så, att min kropp inte fixade det gör att jag ibland känner mig misslyckad och dålig. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt att låta bli (fy på mig). Trots allt tycker ändå att jag lyckas ganska bra att hålla modet uppe och ibland förvånar jag mig själv hur stark jag är. Jag blir ibland trött på mig själv och allt j-la ältande (kan bara tänka mig hur ni läsare tycker). Idag fick jag dock en annan syn på saken i mitt "elände". Eftersom vi inte orkade laga kvällsmat körde vi till ett hamburgehak. Detta KAN vi göra, vi behöver inte bekymra oss för att vi ska ha råd eller inte att äta där, utan vi orkar inte göra mat vi kör och köper. Och mitt i "det-är-mest-synd-om-mig-i-hela-världen" ältande såg vi en en man utanför matstället. Han tittade sig om så ingen skulle se honom och då han trodde det var grönt tog han den mat folk hade kastat och åt med god aptit. Det värkte i mitt hjärta och plötsligt kände jag inte längre att det var "mest-synd-om-mig-i-hela-världen". Jag ville så gärna köpa en hamburgare till honom, men kön till beställningen var milslång och vi hade frysvaror i bilen. Jag orkade inte alla mina pommes och min dricka, därför satte jag dom tydligt så mannen kunde se dom. Med detta vill jag säga att jag är fortfarande inte nöjd med min tillvaro för tillfället MEN allt är ju relativt beroende på vad man jämför med.