Får jag också vara med?

Jag har en helt fantastisk underbar kollega som bär på en jättefin själ. Det är bara så att hon är gravid, alltså hon är lika gravid som jag SKULLE varit om jag inte fick mitt första missfall. Jag gläds med henne och Gud förbjude om något skulle hända något med henne, eller hennes lilla skatt hon har i sin fina mage, dessutom har hon fått kämpa för att komma dit hon är. Hon känner och visar mycket respekt för mig och det är så fint gjort av henne. Men ibland kan det vara svårt att vara ledsen med någon när man är glad och vara glad med någon när man är ledsen. Ungefär så blev det idag. Min kollega har nu gjort det officellt att hon är gravid (jag visste innan). Men det betyder att hon inte dolde sin mage idag med större kläder, utan hade en tajt tröja (som visar en perfekt, elegant och fin mage). De andra kollegorna skrattade och skojade och var överlycklga över denna nyhet. Min mun skrattade men i mitt inre skrek jag och grät. Jag är så lycklig för hennes skull och hon förtjänar det så mycket, men trots detta känns det så otroligt jobbgigt, inte för att hon är gravid och lycklig, utan för att jag också vill. Jag vill också skratta, jag vill också ha en kula, jag vill också gå i väntans tider *snyft snyft* . Efter skrattkalaset gick jag in på mitt kontor, tog tag i jobbsaker, bara för att inte hinna känna efter. Jag ringde ett samtal (i jobbsyfte) bara det att hon som jag ringde är min vän. Min mentor, min fina M som funnits där så många gånger förr och fångat upp mig när jag mått dåligt. Jag pratar inte så ofta med henne, men när jag hörde hennes röst brast det, rösten sprack och tårar började rinna. Jag blir så frågande, varför får jag (för det har varit så många gånger i mitt liv) bara smaka på andras lycka, se andras ögon tindra (jag är i ärlighetens namn så innerligt glad för er skull och jag missunnar er inte) men när är det min tur? Som min fina M sa idag, att man aldrig får bli riktigt lycklig och känna det helt fullt ut.