Det har nu gått 8 månader sedan jag fick reda på att jag var gravid. Jag befann mig i New York och gick över till snabbköpte mittemot min systers lägenhet tillsammans med min man och köpte ett test. När vi kom tillbaka till min systers lägenhet smög jag in på hennes toa med testet gömt under tröjan. Utförde lite stänk urin på det OCH det var plus, en fint blått plus. Min reaktion var att sätta handen för munnen, flämta lite och le. Jag berättade först för min man och sen kunde jag såklart inte hålla det hemligt för min syster. Den kvällen tog vi tunnelbanan in till Manhattan och allting var bara så bra och alla vi som visste om det var överlyckliga och "toppade".
En månad senare var lyckan inte så stor. Blödning, akuten och en läkare som säger "troligtvis lever det inte".
Men jag har tagit mig igenom detta, jag har gått vidare, trots både missfall och därefter borttagning av äggledare under narkos. Utomkvedet var jag inte så psykist ledsen över, mest rädd, rädd för min egen skull om äggledaren skulle spricka och för narkos. Det var så skönt när det var över. Men jag måste måste dock medge att jag fortfarande är bitter, bitter över det första missfallet. Det är svårt att låta bli att tänka "nu skulle jag gått på mammaledighet". Ja, för det beräkande föslossningsdatumet närmar sig med stormsteg för den första graviditeten. Och här sitter jag, mer trött än vanligt och med en jäkla förkylning. Hoppas på bättre tider och bättre lycka nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar