Önskas köpa: energi

Tyvärr måste detta bli ett gnällinlägg. Det är väldigt mycket nu och stor del av det är jobbet. Det gnälls och krävs. Jag har en miljard saker att göra och hur mycket jag än gör så kommer det mer att göra. Alla vill att just deras sak ska prioriteras, cheferna vill datt, kollegerna tycker si och så och de sökande jag hjälper kräver sitt. Jaja kanske man kan tänka "det finns de som har det värre" ja kanske det, men vad hjälper det mig? Jag är inte känslokall jag har stor empati för dessa människor, tro mig jag träffar sådana varje dag och jag gör så gott jag kan för att stötta dom. Men mitt välmående ändras inte för jag ger dom empati och det är med mig själv jag lever, i min kropp i mina tankar. Nej så jag har väldigt lite motivation just nu, men jag orkar jag ska orka. Jag känner mig hängig, febrig har ont i tjejmagen som kramper och i ryggen men inget rött besök än. Jag hoppas verkligen inte det är stor infektion på gång. Igår var min man i Stockholm, jobbsaker han flög dit och skulle ta tåget hem. Men såklart strulade tågen och han var hemma halv tolv på natten. Idag gjorde jag och tre kollegor, de allra bästa after work. Ja eller vad man ska kalla det. Den ena körde och den andra har en skatt i magen. Jag ville inte dricka men då jag ville vara snäll mot honom som tog öl och för han inte skulle känna sig ensam beställde jag en drink. Efteråt kände jag mig ännu febrigare, men efter vi druckit upp skildes vi åt. Det är så hårt att se min gravida kollega, när hon klappar sin fina mage, jag vill också. Men jag är glad för henne och jag blir liksom överbeskyddande mot henne. Inget får hända hennes fina bebbe. Nu ska jag försöka fly in i sömnen. Detta inlägg är skriver från min mobil och jag kan inte lova att det varit felfritt. Go natt vem säljer energi? Ps. Jag har fula och hopplösa naglar och jag har inte tid att gå och fixa dom.

Tungt, men ah vadå????

Idag fick jag ett ganska tråkigt besked, tyvärr vill jag inte gå in på exakt vad förrän jag kan vara helt säker. Beskedet, har med mitt liv att göra, men det känns ändå inte omöjligt och är inte livsavgörande. Därför tänkte jag, när jag fick detta besked, ah vadå, det löser sig...För jag lovar, det jag har varit med om den senaste tiden (misfall, utomkved), har varit mycket tyngre än det besked som kom idag. Så jag är rätt härdad mot skit som händer nu och jag får liksom välja vad jag ska deppa över nu, just för att inte för att inte gå under. Så faktiskt kände jag mig ändå (konstigt nog) ändå ganska hoppfull och positiv och ser på det på ett sätt att det måste lösa sig....Som Håkan Hellström sjunger "Kom igen Lena, vad skulle du annars göra" (fast jag heter inte Lena) Men vad skulle man annars göra än att komma igen, gå under? Nej tack.

Ursäkta

Jag måste börja detta inlägg med att be om förlåtelse, förlåt alla trogna bloggläsare för att jag inte uppdaterat på ett tag. Jag hoppas ni inte tröttnat och att ni fortsätter att läsa. Jag har faktiskt en ursäkt till att jag inte skrivt på länge och det är tidsbrist. På jobbet är det alltid fullt ös medvetslös och jag hinner inte alltid uppdatera på lunchen. Senaste veckan har det varit fullt att göra hemma, så sitta vid datorn har varit lyx och när väl den tiden funnits hemma, ja då har jag varit så där superdupertrött som jag brukar vara på kvällarna och jag har därför helt enkelt inte haft ork att kladda ner något på bloggen. Jag vill inte heller "bara" kladda ner något, jag vill att det ska vara genomtänkt. Men jag lovar (eller jag tror att jag lovar) bättring.

En liten uppdatering om mitt liv: I fredags var det hemmmajobb och sedan en rejäl shoppingruInda på stan, i lördags var jag på en fantastisks rolig och trevlig möhippa, i söndags var jag och träffade föräldrarna på ett ställe som säljer husvangar och husbilar. Idag, eller åtminstone i dagarna (hoppas jag) ska jag få rött besök, ett besök jag inte haft sedan i mars. Jag vill gärna att min kropp börja fungera som vanligt nu, jag håller tummarna. Så har hänt, men inte överdrivet mycket.

Nu ska jag återigen sätta mig in i en miljon arbetsuppgifter här på jobbet.

ha det bra !

blablabla...använd fantasin

Idag är jag så där superdupermegatrött. Nästan noll paus på jobbet, utan intensivt intensivt intensivt. Jag lämnade jobbet fyra på eftermiddagen och var hemma kl 7 på kvällen, en tågolycka så det vara bara att ta bussen. Jag brukar inte bli upprörd när sådant händer (det är bara när förseningarna beror på fel på tågen som jag blir arg), utan bara illa berörd då "någon annan" har drabbats värre. Jag är dessutom gräsänka ikväll och hela natten, min man är återigen på konferens med övernattning. Det har varit mycket sånt nu, min man ville köra hem, men det är flera mil iväg och tar nästan två timmar dit han är, vilket då innebar att han skulle köra hem nu på kvällen efter middagen som skulle vara nu på kvällen och sedan upp tidigt imorgon för att köra tillbaka, så det var faktiskt jag som övertalade honom att stanna över.

Så ni förstår att jag är trött och därför orkar jag inte skriva något speciellt i bloggen, men bara för att uppdatera skriver jag nu följande:

"Blabla bla blabla blabla bla blablabla osv" Använd er fantasti själva vad ni tycker det ska stå, men tänk gärna att det är något bra som jag skrivit och att det gynnar mig. =)

Så som livet

Då har tisdagen för denna vecka 2011 gått och kommer aldrig mer tillbaka. Ja så är livet det går och går utan att vi tänker. Jag tycker ändå att det är rätt härligt, det är ju liksom vardagen som är livet och visst, den kan vara rätt trist ibland, men vad skulle vi göra annars?

Idag har jag jobbat, en ganska bra dag på jobbet, varit med om försenat och söndrigt tåg, tvättat, varit en runda på apoteket (jag köpte plåster till OPsåren och nej de har fortfarande inte läkt efter fem veckor och stramar fortfarande) hämtat mat (orkade inte göra) tömt kattlåda, gett djuren mat och gjort frukost till imorgon. Helt sjukt mycket man kan hinna på en dag. Det tråkiga som hände idag är att vår lilla fisk, kampfisk gick bort, antagligen ålderdom, fisken hette Karl-Bertil och hade sitt alldeldes särskilda fiskbeteende. Det känns i hjärtat när en fisk dör, vila i frid min lilla KB. Nu gäller det avkoppling för fullt ös, detta görs med bloggande, Idol och utmaning på Alphapeht med mina vänner.

Måndagstrött

Jag vet inte om det bara är jag, men har ni aldrig upplevt den där segheten i kropp och själ som ibland kan infinna sig på en måndag? Anyway så är det en sådan dag för mig idag, jag är trött i ögonen, ont i axlarna, huvudvärk på gång och det värsta av allt: Jag är så omotiverad. Jag gör med nöd och näppe det jag måste på jobbet och jag känner att det jag gör idag inte blir bra, eller rättare sagt jag kunde absolut gjort bättre från mig idag. Det är inte så att jag smiter från arbetsuppgifterna, men jag ger inte 100. Jag hoppas att det är OK att ha sådana här dagar, jag kommer säkert att kompensera upp det en annan dag, dessutom ger jag ju 100 för det mesta i mitt jobb (och lite till ibland) så sådär jättedåligt samvete behöver jag nog inte ha och som sagt gör jag vad jag ska (förutom nu när jag bloggar, men hallå jag har faktiskt lunch) 

Jag undrar varför sådana här dagar finns? Är det bara på måndagar, bara för att vardagen säger att nu var det slut, nu var vilan över och så hinner inte kroppen och själen med? Ja, kanske något i den stilen!

Höst

Mitt hjärta känns så tungt, det kan ha att göra med det tråkiga vädret. Regn och mörker. Jag brukar tycka hösten är mysig, den tid på året man får lov att vara osocial och krypa in i sin lya. Jag såg extra mycket fram emot denna höst, med tanke att ett liv skulle röra sig inne i mig (jag har blivit snuvad två gånger som ni säkert redan vet). Men just nu känns det bara så tungt. Både jag och min man har tunga veckor framför oss, både jobb och privat. Jag hoppas att det vänder snart, det måste göra det, eller?

Nu är snart helgen slut och det drar mot ny vecka och jag ORKAR inte, vad är det som får mig att gå upp kl. 5 varje dag och komma hem kl 18 varje dag????? Tyvärr jag kan inte svara på den frågan, men svaret kan vara att jag antgaligen inte ska tappa greppet helt om livet.

Helgen har varit bra, som innefattat både mys, utflykt, träffat vänner, träffat  min bror hans fru och deras underbara barn, träffat min svärföräldrar, min mans bror och min mans lilla brorson. Tyvärr blir det inte så mycket uppdateringar under helgen. Jag har lovat mig själv att inte sitta framför datorn på helgen och därmed inte slösa bort den. Och som jag skrivit innan håller jag på att bojkotta Facebook, går endast in där för att se om någon vill mig något.

Ber om ursäkt att det blev något av ett deppinlägg, men jag antar att det är söndagsångest + att det är en tråkig vecka som kommer innebära bortanätter för min man (jobbkonferens). OCH att en av våra älskade fiskar börjar bli gammal och det nu säkerligen bara kan leda åt ett håll för den lilla fisken. Jaja tänker ni, avliva den då, men då säger jag NEJ aldrig, det är inte mycket hopp om den, men det har hänt bra saker förr och fiskar har repat sig. Men hursomhelst så känns det inte bra, utan helt enkelt tungt och höst.

En tidig och oplanerad julklapp

Idag åkte jag till ett köpcentrum, det var i jobbsyfte, resan dit började sådär icke bra på ett komiskt sätt. Jag skulle åka taxi dit tillsammans med en person som var med i jobbsyfte. Jag ringde taxi, fick ett fast pris på telefon och de skulle skicka en bil genast. Jag sprang de fyra trappor ner jag har ner till huvudingången och det kom en taxi. MEN "konstigt" tänkte jag "det är inte samma taxibolag jag ringde, men de kanske samarbetar". Taxin ställde sig utanför kontorets port och jag vinkade den till mig, vi hoppade in och taxinchaffisen sa "ni skulle till centralstationen va?" "Eh nej, vi ska till köpcentret" svarade jag och trodde det bara var en missuppfattning vid beställningen. Lite frågetecken blev det, men hursom bestämde vi oss att åka denna taxi. Taxin började köra och jag såg hur taxametern började ticka REJÄLT och innan vi hann lämna området så var priset uppe i över 50 kr och även om det är mitt företag jag jobbar för som betalar resan är det jag som får ligga ute med pengar + att det är onödiga pengar. Så jag förklarade att vi fått ett fast pris, men det var inte alls så i hans bolag, då sa jag att det absolut är fel taxi vi hoppat in i och jag ber honom vända (priset var då uppe i 60 kr någonting). Jag flyger ut ur taxin, smäller igen dörren och hinner mummla ett snabbt hej då till chaffisen, allt för att slippa betala den lilla tur som taxin dansat rundor i runt om i området. När jag hoppar ur ser jag VÅR taxi, det bolag jag beställt från och vinkar till den, chaffisen i den blir nog förvånad när jag hoppar ut ur en annan taxi och in i hans, men det enda jag säger är "jag tog fel taxi". Vi kommer sedan dit tryggt och säkert och jag betalar vårt fasta pris.

Efter jobbsakerna på köpcentrumet bestämmer jag mig för att köpa en present till min man och stannar kvar. Han hade ett stort uppdrag på hans jobb idag, skulle hålla föredrag för stora politiker i kommunen. Han var nervös, fast jag sa att det skulle gå bra, för han är duktig på sådant (fast han är jantelagen själv när det gäller sådant). Hursomhelst tänkte jag att han var värd en present och jag går in i en exklusiv T-shirtsbutik. Jag får hjälp av en ung och flörtig kille, men då han frågar vem som ska presenten och jag svarar att det är till min man taggar han ner. Det blir köp av det hela i alla fall och jag känner mig nöjd. Jag kommer hem före min man (kryss i taket) och väntar med spänning att ge honom den. När han kommer hem sträcker jag lyckligt fram paketen och han öppnar den och så här går dialogen:

Min man: Å vad fin (med ett osäkert uttryck i ansiktet)
Jag, som tänker att han gillar den inte: Du kanske inte kan ha den på ditt jobb, men när det är lite fest och vi ska träffa våra vänner.
Min man (med skräcksalgen min): Jag tänkte jag kunde ha den här hemma
Jag (något upprörd): Men om du inte vill ha den så får jag byta den, den är för dyr att bara ha här hemma som fredagsmyströja och gå och slafsa i, eller ger jag den till min lillebror.

Diskussionen fortsätter, min man vill behålla den, men hemma, tillslut måste jag avslöja att den kostade 300 kr och inget man går och har som myströja (då kunde jag köpt en på Lidl).

Så första julklappen är nog fixad till lillbrosan OCH lillebror om du läser detta kan väl du säga det får då byter jag den där nedrans tröja.

Lycka?

Livet går upp och ner, det bara är så, något vi inte kan göra något åt, kort och gott! Men när är vi sådär riktigt lyckliga? Jag har i mitt tidigare liv sett mig som icke lycklig, men när jag ser tillbaka på den tiden (då jag ansåg mig inte vara lycklig) så tänker jag "shit vad bra jag hade det och tänk om jag hade fått ha det så bra nu". Vi människor är då aldrig nöjda. Jag kan inte säga att jag är olycklig nu, jag är lycklig lottad då jag har allt det jag har, men jag är inte lycklig fullt ut (om man någonsin blir det?). Jag är olycklig för att jag fick missfall och olycklig för att jag fick utomkved och operera bort min vänstra äggledare. Men trots allt som har hänt har jag det bra, inga bekymmer med ekonomi då jag har en bra lön som ger utrymme till både spara en rejäl summa och leva lite lyx, efter räkningar och överlevnad är fixat. Jag har en helt undebar man, jag har min älskade djur och min fina familj, vänner att umgås att skratta med MEN jag är ändå inte lycklig fullt ut eller?

Ja det där med att fundera över vad lycka är och betyder kanske är meningslöst, jag kanske ska försöka tänka att jag ska njuta av denna tiden i livet, för i framtiden kommer jag kanske tänka "shit vad bra jag hade det, tänk om jag hade fått ha det så nu"?

Att jaga lyckan gör vi väl alla lite till mans och det artar sig olika för olika människor, lyckan kan komma och gå från dag till dag, vecka till vecka och över längre tidsperioder. Hursomhelst, det är en tveksamhets tid och jag vill att lyckan ska komma, precis som Lisa Ekdahl sjunger "I tveksamhetens tid". Vågar man lita på lyckan, vågar man be den att stanna? Lyssna själva genom att klicka på länken och avgör själva vad ni vill att ER lycka ska komma till.

Lycka till!

Lycka kom hit, snälla!

Jag flyr

Jag älskar djur, jag älskar djur så mycket att jag vägrar äta dom (ok jag äter fisk, men bara för att alla matställen inte har veg + att det är svårt att ersätta fisk). Jag ska inte ge lektioner om att äta kött eller inte, alla får göra somde vill men jag står inte ut med att ha ett dött djur knastrande mellan tänderna (det känns obehagligt vid fisk ibland). Men en annan sak är att respektera djuren att se dom som levande varelse. För jag blir SÅ trött på människor, eller trött är ett snällt ord, jag blir jävligt förbannad, så arg så blodet kokar, på människor som plågar djur. Läste i tidningen att en hund hade hittats i en park med avskuren hals *gråter och det gör ont i själen* . Jag menar hur tänkte man där???? När jag läser något sådant här vill jag fly från mänskligheten och skäms för att vara människa. Jag flyr in i djurens värld, där oskyldighet bor, där inte skitsnack finns, där bara tröst finns utan att behöva använda ord.

Ett T(illägg)

Jag glömde ju nämna det allra största T:et av av alla i förra inlägget, nämligen: Trött Skulle bara säga det

Massa T

Jag har kommit underfund med att dagen består av massa T-ord, jag gillar inte T-ord just nu kan jag också delge, se själva:

Tisdag: långt till helg och härlig sovmorgon

Tråkigt: mitt liv är just nu så himla tråkigt, jag har inga guldkorn i vardagen att se fram emot. Jag hade ju Öland men det blev inget av det (såklart).

Trist: jag känner mig allmänt alldaglig och trist i mitt utseende och kläder, känner mig glåmig och blek. Jag behöver en förändring.

Telefontid: jag försökte ringa och boka en tid hos en privatläkare idag, för att kolla så jag mår bra i tjejmagen, utan tysta infektioner, jag vill inte spela rysk roulett med min enda äggledare. Men det var telefontid och tror ni jag kom fram....NEJ

Traggiga personer: som finns överallt

Tröga personer: som hittar på dumheter och idiotiska saker.

Ja ni ser! Men vad kan jag dra för slutsats av det här, jo två stycken.
Slutsats1: T är inge bra bokstav idag
Slutsats2: Jag borde sluta gnälla och ta tag i mit liv ;)

Om att inte hinna känna efter och tänka

Full fart på jobbet idag som vanligt och jag tänker "VAD BRA" för om jag inte hade haft saker att göra på jobbet hade jag haft mycket mer att hinna tänka och känna efter. Jag känner mig fortfarande väldigt nere för att vi inte ska åka till Öland och det ältades en hel del om det i mitt redan så bekymmrade huvud igår. Men nu och hela dagen är jag ju på juobbet och som sagt är det fullt upp, jag hinner inte tänka och inte känna efter hur det känns för jag har faktiskt har annat att lösa. Så vilken tur att jag jobbar, tur det är måndag (oj sa jag det) så jag kan göra det jag är på jobbet för, nämligen just att jobba.

Om helgen

Som ni märker har jag inte gjort några inlägg under helgen, det har sina orsaker kan jag säga, jag har 1. antingen inte haft tid eller 2. har jag inte orkat. Helgen har vait full av händelser, både roliga och tråkiga.

I fredags tog vi en riktig fredagsmyskväll, köpte subs åt gottis och jag somnade i soffan. Igår (lördag) var vi i Jönköping och tro det eller ej MEN vi var på husvagns/husbilsmässa. Vi drömmer faktiskt om en husbil, att åka runt i den på sommaren, åka ner till södra Europa, njuta av livet, dricka gott vin på vingårdar nere i Europa för att sedan dagen efter dra vidare till nästa upplevelse. Saken är den att de bara är så jädrans dyra´och frågan är om vi är beredda att lägga dessa pengar då det finns så mycket annat vi just nu vi vill ha och lägga pengar på (hus, bil , barn). Men det var väldigt roligt och givande att åka dit, mycket att se och massa trevligt folk vi träffade, dessutom var vi där med min mamma och pappa och det är alltid trevligt att träffa dom tycker jag.

Vi pratade igår som vi pratat om tidigare och efter allt husvagns/husbilsprat tändes tanken till liv igen, nämligen att åka till Ölands skördefest. Vi målade upp tankar om att åka dit i en lånad husvagn och jag kände mig så uppåt i humöret. Idag rasade alla roliga tankar ner till botten igen och jag har gått här hemma och småtjutit och deppat. Det kändes som en så stor besvikelse, kände mig som ett barn som blir utan klubba hos tandläkaren. Jag  har sett fram emot detta länge nu och kände att åka till Öland skulle bli som ett andrum efter allt tråkigt som hänt nu. Fast idag kom vi på, f-n det går inte åka till Öland, min man har annat planerat (det går tyvärr inte sägas här då det har med en överraskning att göra). Vi har försökt att ändra överraskningen, men det ser tyvärr ut som det inte går. Det känns så bittert och jag är så ledsen över det. Men med min vanliga tur infaller det samma helg.

Jag fick även en uppvägning nu ikväll av det tråkiga som hänt, en glad gubbe sa hej....JO det är sant, den glada gubben på ägglossningstestet sa hej, alltså har jag ägglossning, kropppen fungerar igen. Jag blev så glad att jag började stortjuta och pussade på gubben. MIN KROPP FUNGERAR IGEN.....Lycka det i alla fall.

Nu blir det avslutning på helgen och lite söndagsmys, eller snarare, snälla helg ta inte slut.

Ett infall

Idag är det fredag och det har inneburit hemmajobb för mig. När jag kände "nu är jag färdig" (eller snarare "nu skiter jag i det" för jobbet blir jag aldrig färdig med), fick jag en sådan otrolig lust att lyssna på Bob Dylan, jag letade och hittade Like a rolling stone på Spotify. Härligt tänkte jag, den här gamla dängan. Minnen åkte bakåt i tiden OCH plötsligt fick jag ett sådant där dumt och konstigt infall och fick för mig att jag skulle röka en cigarett. Detta har jag inte gjort på HUR länge som helst, jag har förvisso aldrig varit beroenderökare, men rökt en hel del när alkohol varit med och lekt i min kropp. Under min främsta "festperiod" (då hade jag börjat min högskoleutbildning, var nyförälskad i min man, en av mina bästa tider i mitt liv) rökte jag en del, aldrig fast i det, men jag kunde ta en ciggarett då och då bara för att jag kände för det, utan ens ha en droppe alkohol i blodet. Idag var en sådan dag, jag skulle "testa" och bara för att få lite fredagskänsla. Så jag rotade i lådorna här hemma och fann ett gammalt ciggarettpaket av märket Marlboro mentol (dessa var alltid ett måste varje gång jag skulle ut på galaj)där var några få kvar och Gud vet hur gammalt paketet var. Men jag tog en och det var inget fel på den MEN så jä-la äckligt. Envis som jag var skulle jag röka upp hela, men det blev mest puffande munbloss, jag försökte se cool ut med ciggen mellan mina fingrar och nymålade röda naglar, med Like a rolling stone i bakgrunden. Då jag var färdig fimpade jag i den så otroligt äckliga ciggburken som stått slask för många festcigaretter. OCH då vände det sig i min mage, så fort in från balkongen och in på toa för att kräkas. Efteråt skrattade jag för mig själv, hur dum får jag bli som får för mig att röka en cigarett. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en beroenderökare, vilket visserligen är superbra, men lite sorligt är det. Jag antar att detta var kanske min sista cigarett jag rökte i mitt liv, alltså inte mer feströkning eller rökning "för att det är fredag" eller rökning med kompisen då jag fikar med henne. Det är inte själva rökningen i sig som är sorlig utan att jag börjar bli gammal och därmed heltenkelt blivit för klok för sådant (och tycker det är groteskt äckligt så jag måste spy).

Får jag också vara med?

Jag har en helt fantastisk underbar kollega som bär på en jättefin själ. Det är bara så att hon är gravid, alltså hon är lika gravid som jag SKULLE varit om jag inte fick mitt första missfall. Jag gläds med henne och Gud förbjude om något skulle hända något med henne, eller hennes lilla skatt hon har i sin fina mage, dessutom har hon fått kämpa för att komma dit hon är. Hon känner och visar mycket respekt för mig och det är så fint gjort av henne. Men ibland kan det vara svårt att vara ledsen med någon när man är glad och vara glad med någon när man är ledsen. Ungefär så blev det idag. Min kollega har nu gjort det officellt att hon är gravid (jag visste innan). Men det betyder att hon inte dolde sin mage idag med större kläder, utan hade en tajt tröja (som visar en perfekt, elegant och fin mage). De andra kollegorna skrattade och skojade och var överlycklga över denna nyhet. Min mun skrattade men i mitt inre skrek jag och grät. Jag är så lycklig för hennes skull och hon förtjänar det så mycket, men trots detta känns det så otroligt jobbgigt, inte för att hon är gravid och lycklig, utan för att jag också vill. Jag vill också skratta, jag vill också ha en kula, jag vill också gå i väntans tider *snyft snyft* . Efter skrattkalaset gick jag in på mitt kontor, tog tag i jobbsaker, bara för att inte hinna känna efter. Jag ringde ett samtal (i jobbsyfte) bara det att hon som jag ringde är min vän. Min mentor, min fina M som funnits där så många gånger förr och fångat upp mig när jag mått dåligt. Jag pratar inte så ofta med henne, men när jag hörde hennes röst brast det, rösten sprack och tårar började rinna. Jag blir så frågande, varför får jag (för det har varit så många gånger i mitt liv) bara smaka på andras lycka, se andras ögon tindra (jag är i ärlighetens namn så innerligt glad för er skull och jag missunnar er inte) men när är det min tur? Som min fina M sa idag, att man aldrig får bli riktigt lycklig och känna det helt fullt ut.

Ayla

För längesedan eller nja när jag var yngre köpte jag Jean M Auels böcker om stenåldersflickan Ayla. De har sedan stått länge i bokhyllan. I våras tog jag äntligen tag i projektet och började läsa första boken "Grottbjörnens folk" . Efter jag läst ut den var jag såld och nu har jag snart läst ut den tredje boken, tre återstår. Jag har genom dessa böcker upplevt, först känslan av att vara gravid, få missfall, bli gravid igen och nu utomkved. Jag har flytt in i Aylas värld och liv då det har känns som mest jobbigt och berättelsen om henne har räddat mig i mina djupaste svackor. Nu är det snart dags att krypa ner i sängen igen, vänta på att min ena kisse ska lägga sig tillrätta bredvid mig (det gör hon varje kväll och natt) för att sedan slå upp boken igen och kasta mig 35 000 år tillbaka i tiden.

Saker

Har blivit så irriterad idag över saker. Saker och händelser på jobbet, telefonsamtal som jag inte vill ha, på kroppen som inte fattar att det är dags att börja fungera nu, för att det inte är sommar längre, OPsåren som sticker och gör ont, pendlare på tåget som tvunget ska tacklas och trängas, skrikiga ungdomar på bussen.....Ska jag verkligen skriva upp mer saker? (för det kan jag verkligen göra, men jag orkar inte, orkar inte tänka på saker mer det gör mig bara ännu mer irriterad) Tänker skämma bort mig med en lång dusch (nej jag får fortfarande inte krypa ner i ett varmt bad) det kan vara skönt att få skölja bort alla ilska och irritation med en varm strilande dusch.

"Starkare än ord"

"Släpp det" "Lägg ditt utomkved bakom dig" "Tänk inte på det" "Hur är det idag" "Du måste gå vidare" och blablablabla....

Jag är så glad att jag har fina människor omkring mig och stöttar mig och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan alla dessa fina människor. Jag vet att jag har varit gnällig och negativ ett bra tag nu och att människor i min omgivning blir trött på mig. Jag lovar att jag försöker och jag vet att de i min omgivning försöker. Men ibland kan den bästa trösten vara att bara finnas där, att lyssna när jag behöver prata om det, ta emot allt gnäll och klagande när jag behöver det och skratta med mig när jag behöver det. Detta betyder mycket mer än alla era ord. Jag känner att jag blir starkare och starkare för varje dag, men flera gånger om dagen faller jag också, bara det att återhämtningen går fortare. Jag behöver alla fina människor omkring mig, men på mina villkor och jag hoppas att alla förstår det. Kram till alla fina vänner, familj och alla andra bloggläsare som betyder något för någon. Jag hyllar er med LeMarcs låt "starkare än ord"

Till alla fina människor

Drömmar

Jag har ofta funderat på om drömmar har någon betydelse, antingen att de är någon slags spådom eller önskningar om vad vi vill göra här livet, alltså någon form av vägledning. När jag var yngre trodde jag stenhårt på att drömmar var av betydelse för vårt dagliga liv. Detta berodde nog på att jag drömde mycket på natten när jag var yngre. sedan började jag läsa psykologi på högskola och universitet, då blev jag mer analyserande och granskade olika vetenskapliga teorier om drömmars betydelse. Jag blev därmed övertygad om att det "bara" var automatisk tänkande och aktivitet i hjärnan under icke vaket tillstånd. På senare tid har jag dock börjat tvivlat återigen på de fina vetenskapliga teorierna och undrar om det trots allt inte har betydelse för vårt liv. Innan jag visste att jag var gravid första gången drömde jag om att jag fick ett plus på ett clearblue graviditetstest. Plusset var övertydligt, natten efter drömde jag om att jag fick ett missbildat barn och förlossningen gjorde jätteont. Veckan efter fick jag ett plus på riktigt på ett clearbluetest en månad efter fick jag missfall. Andra gången jag var gravid, innan jag visste att jag var gravid, så drömde jag att att jag fick ett positivt streck på ett av testlagrets graviditetestest. Natten efter drömde jag att jag blev övergiven. En vecka efter drömmen testade jag med graviditetstest från testlagret och fick positivt. En månad efter fick jag utomkved. Tror ni inte dessa drömmar säger något? Jag har nu på senare tid drömt om ett hus, det har legat på olika platser och sett lite olika ut. Men båda husen har varit mycket exlusiva med vita putsfasader och målat mintgrönt runt fönsterrutorna. Jag har blivit erbjuden båda husen och fått de till väldigt bra pris. Jag vet inte vad detta betyder men såklart hoppas att det blir bra utav det.

Tre veckor

Idag är det exakt tre veckor sedan min OP och jag tror att jag infunnit mig i någon slags acceptans. Kroppen fungerar inte, inte ett spår av ägglossning, det sticker och stramar fortfarande i min tjejmage och såren har inte läkt så jag har fortfarande tre stora plåster på magen. Jag läste idag att ägglossningen kan hoppa över flera månader och jag rycker bara på axlarna och tänker "jaha och vad ska jag göra åt det" . Precis så är det (idag i alla fall) nämligen likgiltighet och jag måste erkänna att det känns bättre att vara likgiltlig än känslosam. Så länge leve likgiltligheten, hurra!

regn, regn, regn

Sitter och äter lite lunch, det får bli en snabblunch, jag har massa att göra här på jobbet (vilket jag gillar). Jag längtar hem, jag längtar att få krypa upp i soffan tända lite ljus, kanske ta ett bad....eller vänta bad blir det tyvärr inte, surt sa räven, nej mina sår efter OP har inte läkt och därför får jag inte bada. Men allt det där andra lät ju bra, just sånt där höstmys man vill ha nu. För ute är det inget vidare väder, det ösregnar och är mörkt ute och det är sådana här dagar som jag (är säkert fler med mig) vill hålla sig hemma och strunta i världen utanför. Jag får försöka göra det bästa av det, mitt skrivbord på mitt kontor har jag placerat vid fönstret så jag blickar ut över grönområdet här. Jag får helt enkelt blicka ut då och då för att ta micropauser och sedan njuta av att jag faktiskt jobbar inomhus.

Plötsligt hände det

Jaha, då sitter jag här igen på kontoret, det känns inte längesedan det var fredag och jag skuttade med lätta steg härifrån. Plötsligt är det måndag igen. Men jag ska inte upprepa förra veckans tjat om att veckodagarna bara är en transportstäcka till helgen, utan jag ska istället tänka positiva tankar. Jag har ett jobb, ett bra sådant och när jag likväl är här ska jag göra mitt bästa. Men ärligt talat så suger ju måndagar och en dag till hade ju inte varit så dumt att ha helg på (förslagsvis måndagen). Jag vill därför till alla er, som jag, inte gillar måndagar ge en hylling till er idag och säger kämpa på, ha en bra vecka OCH det är snart helg igen.

Hyllningen

Söndagssaker

Idag har varit en sån där skön söndag som vi kunnat njuta av, alltså inget söndagsstress. Vi började med en lugn frukost sedan begav vi oss ut på vägarna och körde ut i bygden ut till naturen, ett kaffebesök hos svärisarna och sedan hem för att laga söndagsmiddag (potatisgratäng och filé). Ett trevligt samtal från en vän som jag inte hör från så ofta och bor långt ifrån mig förgyllde kvällen. Kvällen avslutas nu med Idol och lite söndagssoffmys, alltså jättemycket söndag idag.

Det där med Facebook

Jag funderar starkt på att skippa Facebook för ett bra tag framöver. Visst har fejjan under lång tid varit ett beroendemedel för mig (snälla fråga inte varför) men nu är det ett plågomedel. Flera stycken är gravida och lagt upp bilder på sina ultraljud (glad för er skull). Två av mina kusiner har nyss fått bebisar och det är massa bilder. Men det är inte bara mina kusiner, utan jättemånga som lägger upp bilder och skriver om sina barn och det blir faktiskt lite jobbigt. Så att bojkotta fejjan för ett tag skulle vara en god ide för mig nu, ska bara försöka hålla det också Det kanske får bli ett sakta men säkert avvänjande, ungefär som en rökare, jag trappar helt enkelt ner mer och mer.

Utflykt

Igårkväll ringde min mamma för att fråga om jag och min man ville följa med på en liten tripp idag. Tanken var att de skulle "rasta" deras husbil då den hade stått still ett tag. Vi nappade på idéen och någongång efter lunch kom pappa och company och hämtade oss(company = mamma och de två minsta barnen som mina föräldrar är familjehem för). Det blev en utflykt mot skärgårdslandskap, med småpauser på vägen. Allting var jättemysigt, jag, mamma och barnen satt bak inne i husbilen, vi skrattade och skojade mycket. Medan min man och pappa satt där framme och pratade bilar. Vi kom fram till skärgårdsstad, strosade runt en stund, åt kinabuffe för att sedan strosa runt en stund till i staden. Det ena barnet som mina föräldrar tar hand om är en liten flicka på fyra år, hon ville bara vara ned mig, hålla mig i handen, gå med mig och sitta brevid mig när vi åt. Motvilligt, instinktivt och automatiskt kom mina moderskänslor fram och jag hoppades att folk trodde det var min dotter och med ett erkännande från mig så önskar jag faktiskt att det var sanning. Jag var lycklig och fantasin drog iväg och för en stund gömde jag alla mina tunga tankar om att "jag kanske aldrig får barn". Men då jag ransakade mig själv och landade platt och hårt i verkligheten igen blev (och blir) jag så ledsen för all orättvisa. Den här flickan (som är bedårande) får av någon anledningen inte bo hos sin mamma, för mamman inte kan/får ta hand om henne. Jag som är fullt kapabel att ta hand om ett barn och skulle älska det villkorlöst, ge det massa kärlek och värme, ja jag FÅR inget, utan det kladdar antingen med missfall eller utomkved.....nej nu tänker jag inte bli bitter, utan njuta av den känsla jag haft hela dagen och att det varit en fantastisk dag, som gett mig fina minnen. Jag tänker också glädjas av att jag har så underbara föräldrar som älskar mig så mycket och som har så stort hjärta och tagit sig an tre barn vars föräldrar inte får/kan ta hand om dem.

Möte

Fullfart mot helgen! Idag jobbar jag på kontoret, så inget hemmajobb denna fredag. Anledningen till detta är att vi har haft ett lite möte. Vi var inte så många personer (5-6 st), men det var himla trevligt och det var kul att återse alla trevliga kollegor efter sommaren och som jag inte träffar så ofta.  Stämmningen var alltså på topp och det var mycket skratt, alla var postiva och kom med idéer och förslag för utveckling och positiv förändring. Alla gjorde detta alltså, UTOM EN person. För det var en person som ställde sig emot ALLT som sades, alla idéer förkastades och precis allt var omöjligt att genomföra. Detta medförde så att alla vi andra, vi positva blev illa till mods och den goda stämningen på mötet blev allt mer dystrare ju längre mötet fortskred. Visserligen kom vi postiva med massa motargument och ifrågasättande till varför det var omöjligt och det diskuterades vilt. Men trots detta orkade inte vi längre, vi gav upp (kändes det som om) och diskussionerna dog tillslut ut och mötet avslutades (men tiden för mötet var också slut). Det var inte bara mötet som var slut, utan jag var helt slut. Trots att det fanns 5 positiva och glada människor var det EN, alltså den sjätte som var negativ till precis allt och det gjorde säkert inte bara mig trött utan alla andra också, alla såg lite medtagna ut. Varför säger jag bara, varför kan EN negativ människa dra ner en hel hop med positiva människor? Jag säger som Ulf Lundell "Vi är människor och det är märkligt, men kanske svårt och omöjligt ibland"  

Lyckligt slut

Tidigare skrev jag om den älskade (men också obehagliga) husspindeln Ove. Jag skrev också att jag inte kunde lova er att skriva hur berättelsen skulle sluta. MEN det kan jag och sagan om Ove slutar lyckligt. Vid tandborstningen nu ikväll hittar jag honom igen, i badrumstaket, precis som imorse. Min man har precis fångat honom och släppt ut honom i det fria! Nu välkomnar vi honom åter till våren, UTOMHUS, och ser fram emot det. För när Ove kommer, ja då är våren för att stanna. Dock kan det vara så att "Ove" har bytt spindelkropp bara, men hans själ är ju densamma, i alla fall för oss :)

Perspektiv

Idag är en sådan dag som jag verkligen ansträngt mig varje minut för att må bra. Jag känner en stor tomhet, förlorat två "barn" och en äggledare. Jag menar min kropp skulle varit ett tempel nu och jag skulle delat den med någon annan som jag skulle längta efter och sedan ge massa kärlek. Tanken att det inte är så, att min kropp inte fixade det gör att jag ibland känner mig misslyckad och dålig. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt att låta bli (fy på mig). Trots allt tycker ändå att jag lyckas ganska bra att hålla modet uppe och ibland förvånar jag mig själv hur stark jag är. Jag blir ibland trött på mig själv och allt j-la ältande (kan bara tänka mig hur ni läsare tycker). Idag fick jag dock en annan syn på saken i mitt "elände". Eftersom vi inte orkade laga kvällsmat körde vi till ett hamburgehak. Detta KAN vi göra, vi behöver inte bekymra oss för att vi ska ha råd eller inte att äta där, utan vi orkar inte göra mat vi kör och köper. Och mitt i "det-är-mest-synd-om-mig-i-hela-världen" ältande såg vi en en man utanför matstället. Han tittade sig om så ingen skulle se honom och då han trodde det var grönt tog han den mat folk hade kastat och åt med god aptit. Det värkte i mitt hjärta och plötsligt kände jag inte längre att det var "mest-synd-om-mig-i-hela-världen". Jag ville så gärna köpa en hamburgare till honom, men kön till beställningen var milslång och vi hade frysvaror i bilen. Jag orkade inte alla mina pommes och min dricka, därför satte jag dom tydligt så mannen kunde se dom. Med detta vill jag säga att jag är fortfarande inte nöjd med min tillvaro för tillfället MEN allt är ju relativt beroende på vad man jämför med.

Chas Ove

Idag ringde min klocka i vanlig ordning kl. 5:00 och jag gick i vanlig ordning upp för att göra vid mig i hopp om att se något anständig ut under dagen. Då jag i lugn och ro stod och fixade mig vid speglen synar mina ögon något i spegeln som jag INTE vill se. Nämligen "Imse vimse Ove" i taket. Ove är vår gigantiska husspindel som brukar vara det säkraste vårtecknet varje vår MEN han bor ute och brukar hålla till vid vårt toalettfönster. MEN han hade tagit sig in (kan hända under hösten) och levde alla världens tjallabalo i badrumstaket. Då han ville ta sig ner i en tråd, kvävde jag ett halvt skrik. Jag blev inte heller poppis hos min man, då jag försökte väcka honom tio äver fem på morgonen för att han skulle ta bort en spindel. Min mans steg därför inte upp. Nehepp tänkte jag och släckte lampan åtminsone. Då kröp "Inneove" ihop och sov, jag fick använda hallspegeln till resten av fixandet och fick acceptera att det var lite halvdunkelt på toa då jag använde toastolen och vatten. Vad som hände med Ove efter jag gått hemifrån vet jag inte och jag kan tyvärr inte lova er en följetång på detta inlägg.