Det var riktigt trevligt igår hos min mans faster, det tvivalde jag såklart inte på att det skulle bli. Mina svärföräldrar var där, min mans kusin och hans sambo (som för övrigt är våra bästa vänner också) men även min mans andra kusin och hennes sambo och deras lilla dotter på 1,5 år. Det var mycket skratt och god mat (som det brukar vara där)och jag glömde för en stund att jag är stympad och bara har en äggledare. Men det var en sak som skar i mitt hjärta, jo den lilla flickan på 1,5 år. Hon är såklart helt underbar och bland den sötaste flicka i den åldern som jag sett. Nej det som värkte i mitt "vilja-bli-mamma-hjärta" var att se mamman ta hand om henne, bada henne, ge henne välling, pussa på henne osv.
Sen måste jag bara berätta att det första som möter mig på Facebook är information om att min kusin igårkväll fick en liten son. Grattis till henne, men i mitt hjärta värker det. Jag måste försöka stå ut, att leva med tanken att jag fick missfall och sen utomkved. Att det kommer ta längre tid flr mig att bli gravid, om jag överhuvudtaget blir gravid. För att jag måste gå vidare och leva normalt måste jag stå ut att se andra, andras lycka (ni får inte tro att jag missunnar dom det, nej absolut inte, jag är glad för deras skull och att de slipper det helvete jag gått och går igenom). Att gilla läget som man brukar säga, eller vänta, jag gillar f-n inte läget. Jag hatar det det uttrycket, jag hatar nämligen läget nu och det som hänt, jag gillar det inte. MEN det finns inte så mycket att göra åt det, det går inte att göra det ogjort. Det enda jag kan göra är att försöka göra det bästa av det, alltså antingen kan jag välja att deppa ner mig (ok vissa dagar gör jag det) eller att försöka kämpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar