Hela berättelsen

Det här skrev jag den vecka jag var hemma för sjukskrivningen efter operationen, tänkte dela med mig:

Den 28 april får jag reda på att jag är gravid och lyckan är total. Någon gång mellan vecka 7-8 får jag bruna flytningar och blir orolig. Jag ringer en barnmorska men hon avfärdar faran och tycker inte att jag behöver kolla upp det. Hon säger att det är helt normalt. Jag har inte så mycket symtom kvar, men det är tydligen helt normalt det med. Jag har en obeskrivlig känsla i kropp och själ att något inte stämmer, men omgivningen lugnar och säger att det bara är min oro. Men för mig är det inte bara oro, utan något helt annat, helt enkelt en känsla om att något är fel. De bruna flytningarna kommer och går under vecka 8-9. Söndagen den 29 maj, dagen innan jag ska gå in i vecka 10 kommer det ljust rosa blod på pappret då jag kissat och torkar mig. Det fortsätter komma ljust och även lite mörkare blod i trosorna dock inga klumpar. Min man ringer sjukvårdsrådgivningen och svaret han får är att vi ska avvakta då det är helt normalt. På kvällen när jag ska kissa kommer en rejäl lång strimma med blod ut och vi beslutar oss därför att åka in till akuten. Tack vare en gullig och förstående sjuksköterska kommer vi in och efter inte så lång väntetid får vi utföra ett vaginalt ultraljud. På skärmen ser läkaren endast en hinnsäck och ett embryo på 3 mm, ett embryo som skulle vara 3 cm. Ingen
hjärtaktivtet syns, något som skulle synas på skärmen enligt den vecka jag beräknas vara i. Läkaren vill att vi förbereder oss på missfall och säger om vi räknat rätt är det med stor sannolikhet ett missfall eller snarare ett "tyst missfall" . Läkaren vill dock låta det gå en vecka ifall det är fel på vår beräkning samt att hon vill att det ska kollas en gång till innan det helt fastställs. Jag får en remiss till Kvinnokliniken en vecka senare och efter en undersökning fastställs det denna gången att det verkligen rör sig om ett missfall. Jag får tre alternativ och det är antingen att vänta och låta det komma ut av sig själv på naturlig väg, detta kan dock dröja flera månader, att göra en skrapning under narkos eller få abortpiller och utföra det hemma. Då jag inte vill vänta och narkos skrämmer mig väljer jag abortpiller.  Eftersom vår barnlängtan är stor och det har varit en oerhört sorg för oss att få missfall, vill vi naturligtvis kunna bli gravida så fort som möjligt igen. Vi frågar därför om vi ska vänta eller om vi kan försöka direkt igen.  Vi får svaret att det går bra att köra direkt efter missfallet och jag slutat blöda. Kroppen tar nämligen inte emot en graviditet om den inte är redo. Att försöka bli gravida igen direkt är det som håller vårt mod och hopp uppe. Jag får information och tabletterna med mig hem. Första tabletten tar jag onsdagen den 8 juni. Detta är en tablett som ska sväljas på morgonen och dess effekt är att förbereda kroppen. Jag kan som vanligt åka till jobbet. Jag har fått information om att det kan uppstå smärta och blödning under dagen. Jag får blödning direkt men ingen smärta. Smärtan kommer sent på eftermiddagen och jag har hunnit hem från jobbet. Senare på kvällen kommer en gulfärgad klump ut och jag antar det är graviditeten. Jag väntar två dagar och fredagen den 10 juni är det abortdagen. Då ska jag vara hemma från jobbet och ha sällskap hela dagen, vilket jag har. Förutom en del smärtsamma sammandragningar framåt eftermiddagen löper allt i sin ordning denna dag. Jag blir uppringd av en barnmorska från sjukhuset under dagen och allt är i sin ordning. Jag blöder cirka en vecka efter abortingreppet och efter några dagar får jag en sparsam och kortvarig blödning. Jag har efter aborten obehagliga känningar och stickningar i livmodern framförallt då jag går hoppar eller springer. Min ägglossning kommer igång någon gång mellan den 2-4 juli. Den 4 juli har jag ett återbesök på kvinnokliniken, det är endast ett samtal och ingen undersökning görs som jag hade förväntat mig. Jag frågar om smärtan jag upplever ibland när jag rör mig, men den avfärdas och att det kan vara så efter missfall. Jag har RH negativ blodgrupp och detta var något som inte togs upp. Jag hade då ingen kännedom att jag borde fått en spruta med antikroppar mot nästkommande graviditet. Jag har förstått i efterhand att jag borde fått en sådan spruta.

Den 18 juli misstänker jag att jag är gravid igen och detta bekräftar jag genom att få ett svagt positivt streck på ett gravidtetstest. Jag utför ett nytt graviditetstest efter ytterligare någon dag och det visar ett tydligt positivt resultat. Jag och min man blir glada, men frågande om vi verkligen kan få behålla det hela vägen denna gången. Vi beslutar oss för att helt hålla det för oss själva denna gången, då det var jobbigt att  förklara för alla sist då vi fick missfall. Onsdagen den 3 augusti, jag ska då vara i vecka 7 (6+3) vaknar jag med att det har kommit mörkbrun vätska i trosorna men jag har ingen smärta. Det kommer även en liten blodfärgad klump. Då jag inte har någon smärta bestämmer jag mig för att åka till jobbet. Framåt 10-tiden på förmiddagen får jag svåra smärtor på vänster sida av livmodern det strålar ner i vänster ben och bak i ryggen jag får svårt att gå och prata. Den svåra smärtan avtar dock snabbt, men jag har hela tiden känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Jag avslutar så fort jag kan på jobbet och klockan har hunnit bli halv två. Jag är i min hemstad kvart över tre och halv 4 på em kommer jag till akuten. Jag blir inkallad till ett rum med två sjuksköterskor, min man får inte följa med in trots att jag frågar och säger att detta berör honom också. Jag förklarar det som jag upplevt under dagen och den smärta jag känner och den svåra smärta jag kände under förmiddagen. En av sjuksköterskorna ringer en läkare och berättar om mitt fall, men det känns som hon utelämnar viss information, tex att det kommit en blodklump på morgonen. Läkaren avfärdar faran och säger att smärtan inte skulle avta om det skulle vara allvarligt, dessutom påstår de att jag orkat jobba (i själva verket orkade jag inte jobba, utan fick gå hem tidigare och dessutom är det nästan två timmars resväg hem). De säger att det troligtvis är normalt men jag får en tid hos läkaren dagen efter och blir hemskickad från akuten. Jag åker alltså hem med en graviditet med smärta på vänster sida. Jag känner mig ledsen och besviken att de inte har tagit min smärta och oro på allvar. Det som skrämmer mig är om det eventuellt kan vara ett utomkvedhavandeskap. Torsdagen den 4 augusti åker jag till kvinnokliniken och får även göra ett vaginalt ultraljud. Ultraljudet visar en tom livmoder med något förtjockade slemhinnor. Det syns inget heller på äggstockarna eller inne i äggledarna, utan läkaren säger att allt ser mycket fint ut. Läkaren ifrågasätter min graviditet, men jag är säker på min sak. Jag får därför lämna ett urinprov så de kan göra ett graviditetstest. Testet visar naturligtvis positivt. Jag ska därför lämna ett blodprov så de kan mäta nivån av HCG. Läkaren tror att antingen stämmer inte min beräkning av veckor eller så är det ett tidigt missfall. Hon ber mig att göra ett blodprov nu direkt och att hon ringer så fort hon har svar. Läkaren säger även att jag behöver återkomma två dagar senare för nytt blodprov. Vilket innebär på lördag. Det blir till min stora glädje då jag inte behöver tänka på att ordna med jobbet. Jag åker hem efter jag tagit blodprovet. Sent på torsdageftermiddagen ringer läkaren och så här går samtalet:
Läkaren: dina HCG-värden har inte stigit som de ska enligt den veckan du är i. Men jag har bokat en tid till dig på förmiddagen på måndag för ny blodprovstagning och undersökning. 
Jag: men skulle jag inte komma på lördag? Jag har inte möjlighet att komma på måndag framförallt inte på förmiddagen.
Tystnad
Läkaren: ja, jo men nu var inte ditt HCG så högt och därför bedömer jag det inte som så akut. Dessutom får du ju åka till akuten på lördag och där kan vara lång väntetid.
Jag: men du sa på lördag innan och jag får och kan ta den väntan på lördag. 
Läkaren: ja jo men... Det är inte säkert det finns möjlighet att göra undersökning på lördag. 
Jag: det finns ingen möjlighet att få tiden på em på måndag istället då? 
Läkaren blir irriterad
Läkaren: ja men då får du själv ringa och boka en tid. Och kom ihåg får du jätteont så åk in direkt till akuten. 
Det där med jätteont, fick jag inget grepp om, jag hade känningar hela tiden i vänster sida men ingen akut smärta. Dagen efter ringde jag och bad åtminstone om en tid på eftermiddagen, men de sa att de inte jobbar så, utan alla tider ligger på förmiddagarna. Jag fick min tid ändrad men det blev inte en tid förrän onsdagen den 10 augusti, alltså en vecka efter det jag hade sökt akut. Onsdagen den 10 augusti fick jag börja med att göra ett nytt blodprov och väl på kvinnokliniken fick jag göra ytterligare ett vaginalt ultraljud och undersökning. Det var samma den här gången det vill säga, inget syntes på skärmen, ingen tendens till graviditet varken i livmodern eller någon annanstans, utan allt såg normalt och fint ut. Det gjorde inte ont när läkaren tryckte och kände men jag sa åt läkaren att det kom en ilande känsla i vänster ben och vänster sida på ryggen när hon rörde ultraljudsstaven. Jag frågade om det kunde vara nerver som retades av staven och det var mycket möjligt sa hon. Ett tidigt missfall sa läkaren och troligtvis hade mina värden på HCG-stegen sjunkit, det var läkaren nästan övertygad om. Jag frågadäe om utomkvedhavandeskap, men läkaren avfärdade det då det inte gjorde ont när hon tryckte på magen. Utan det var missfall, med stor sannolikhet. Läkaren bad mig sitta i väntrummet tills blodprovets analys var klar. Efter cirka en halvtimme kom svaret, läkaren var förbryllad, mina HCG-värde hade stigit, inte i den takt de ska utan långsammare, men de hade trots allt stigit. Läkaren talade med en kollega, en överläkare som beslöt sig för att ta en titt på mig, ifall den första läkaren hade missat något. Jag fick återigen ta av mina byxor och hoppa upp i gynekologstolen. Han gjorde samma undersökning som den första läkaren gjorde för bara en halvtimme sedan. Han tryckte men det gjorde inte ont, men staven gjorde så det ilade ner i vänster ben och bak i vänster halva av ryggen. Överläkaren var ganska säker på att det inte rörde sig om ett X (utomkved) han sa att det antingen var ett missfall eller att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet, att jag hade räknat fel på veckorna och man därför inte kunde se något. Han sa att om två dagar ska man definitivt kunna se något med tanke på HCG-värdena. Jag fick en ny tid  fredagen den 12 augusti med först blodprovstagning. Rädslan för utomkvedshavandeskap och sorg för missfall byttes istället ut mot hopp om att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet. Jag hade ju tydliga graviditetssymtom så hur kunde det då vara missfall? Jag räknande i min kalender hemma flera gånger och visst fanns det en liten chans om en normal graviditet om ägget tagit lite längre tid på sig att fästa. Jag letade på olika forum på internet för att hitta liknande historier och där fanns massor. Både de där det hade varit utomkvedshavandeskap, men även där det hade varit lyckade och fyllgångna graviditeter. Jag pendlade nu mellan hopp, förtvivlan och rädsla. Den enda restriktionen från läkarna jag hade var att om jag fick jätteont skulle jag åka in akut. Jag frågade vad jätteont betyder, jag hade inte ont men känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Deras svar var att: det känner du, du känner om du får jätteont. Två dagar senare fredagen den 12 augusti går jag i vanlig ordning först och tar ett blodprov och sedan går jag till kvinnokliniken och väntar på min tur att få undersökas ytterligare en gång. Under tiden jag väntar får jag göra ett urinprov, jag är inte säker på varför de vill ha det när de mäter mitt HCG i blodet. Utan att protestera eller ifrågasätta lämnar jag urinprovet. Jag har i efterhand förstått att det kan ha varit ett klamydiatest eftersom klamydia kan vara en riskfaktor för utomkvedshavandeskap. Jag har fortfarande inte fått svar på vad det var för mening med urinprovet. Jag är 100% säker på att jag inte är smittad av klamydia. Jag har inget emot att lämna ett sådant test men jag skulle uppskattat att de gav mig den informationen att det just var ett sådant test, om det var ett sådant test. Denna dag undersöks jag av en annan läkare, läkaren gör ett vaginalt ultraljud men precis som tidigare syns ingen graviditet, varken i livmodern eller i någon äggledare. Han vill att jag väntar kvar på kvinnokliniken tills blodprovets analys är klar. Denna läkare börjar misstänka att det sitter ett X i ena äggledaren och han börjar informera om titthålsoperation. Efter cirka 15 minuter kommer blodprovets resultat. Det visar att HCG-nivån ökat men inte i den takt det ska, den skulle nämligen dubblas från förra provet, vilket det inte gjort. Enligt läkaren tyder denna svaga ökning på ett utomkvedshavandeskap. För att fastställa det måste en titthålsoperation göras så fort som möjligt. Läkaren ifrågasätter varför jag blev hemskickad från akuten den 3 augusti. Operationen blir bokad måndagen den 15 augusti. Många känslor finns hos mig, rädsla för narkos och operation men även rädsla att de ska ta min ena äggledare och det därmed blir svårare att bli gravid i framtiden. Samtidigt känner jag en lättnad att de äntligen ska göra en ordentlig analys om vad det är som inte står rätt till. Måndagen den 15 augusti är jag rädd, spänd och ledsen. Innan jag ska opereras gör de ytterligare ett vaginalt ultraljud, men de hittar inget och det blir operation. Personalen på dagoperationen är fantastiska, både läkare och sjuksköterskor. De tar min oro på allvar och min man får vara med hela tiden trots att det egentligen inte ska vara anhöriga i uppvaket. Jag blir sövd och när jag får tillbaka mitt medvetande och kan resonera med läkaren som opererade mig får jag den information jag behöver. Läkaren berättar att allt gick bra under operationen men de har plockat bort min vänstra äggledare. Den var blå och helt inflammerad och där satt med stor sannolikhet en graviditet. Men föratt fastställa det helt är den skickad till analys och det kan ta några veckor. Men eftersom de inte hittade något annat så tyder allt på utomkvedshavandeskap. Äggledaren gick inte att rädda och skulle göra mer skada än nytta i framtiden. Innan jag åker hem på kvällen får jag en spruäta eftersom jag är RH negativ, men personalen tror att jag känner till det och fått en sådan vid mitt förra missfall. När jag säger att jag inte fick det blir de tysta och funderande. Det är dock inte skada nu eller på mig. Sprutan ska bilda antikroppar och skydda ett barn vid nästa graviditet. Många tankar och känslor har varit närvarande under hela den här tiden och det har varit mycket påfrestande att åka till sjukhuset fram och tillbaka. Vår barnlängtan är stor men att bli gravid igen skrämmer mig så mycket. Jag vill inte riskera att bli av med min högra äggledare också. Jag vill inte gå igenom narkos igen. Jag vill inte åka fram och tillbaka från sjukhuset. Känslan av att få vara gravid har varit en stor längtan för mig länge. Idag skrämmer det mig, jag har bara negativa upplevelser av graviditeter och det är något jag inte vill uppleva igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu, det svider i hjärtat av längtan till ett barn men bara tanken på att få ett positivt graviditetstest får mig  att må jättedåligt och skapar så mycket ångest. Det ger mig även ångest att tanken på att jag kanske aldrig kan eller vågar bli mamma.