Utflykt

Igårkväll ringde min mamma för att fråga om jag och min man ville följa med på en liten tripp idag. Tanken var att de skulle "rasta" deras husbil då den hade stått still ett tag. Vi nappade på idéen och någongång efter lunch kom pappa och company och hämtade oss(company = mamma och de två minsta barnen som mina föräldrar är familjehem för). Det blev en utflykt mot skärgårdslandskap, med småpauser på vägen. Allting var jättemysigt, jag, mamma och barnen satt bak inne i husbilen, vi skrattade och skojade mycket. Medan min man och pappa satt där framme och pratade bilar. Vi kom fram till skärgårdsstad, strosade runt en stund, åt kinabuffe för att sedan strosa runt en stund till i staden. Det ena barnet som mina föräldrar tar hand om är en liten flicka på fyra år, hon ville bara vara ned mig, hålla mig i handen, gå med mig och sitta brevid mig när vi åt. Motvilligt, instinktivt och automatiskt kom mina moderskänslor fram och jag hoppades att folk trodde det var min dotter och med ett erkännande från mig så önskar jag faktiskt att det var sanning. Jag var lycklig och fantasin drog iväg och för en stund gömde jag alla mina tunga tankar om att "jag kanske aldrig får barn". Men då jag ransakade mig själv och landade platt och hårt i verkligheten igen blev (och blir) jag så ledsen för all orättvisa. Den här flickan (som är bedårande) får av någon anledningen inte bo hos sin mamma, för mamman inte kan/får ta hand om henne. Jag som är fullt kapabel att ta hand om ett barn och skulle älska det villkorlöst, ge det massa kärlek och värme, ja jag FÅR inget, utan det kladdar antingen med missfall eller utomkved.....nej nu tänker jag inte bli bitter, utan njuta av den känsla jag haft hela dagen och att det varit en fantastisk dag, som gett mig fina minnen. Jag tänker också glädjas av att jag har så underbara föräldrar som älskar mig så mycket och som har så stort hjärta och tagit sig an tre barn vars föräldrar inte får/kan ta hand om dem.