Känslosamma minnen

Jag tittar på ett program på TV3 som handlar om par som varit med om att barnet dött i magen. De intervjuar ett par som bara hade två dagar kvar till förlossningen. Kvinnan kände att något var fel och var orolig, men sjukvården tonade ner det och sa att det inte var något att oroa sig för, någon dag senare var barnet dött. Paret berättar hur de gjorde ultraljud och fick beskedet att hjärtat inte slog. Kvinnan på tv gråter och jag får en klump i magen och halsen och tårar börjar rinna. Sympati för kvinnan och att de river upp mina gamla känslor. Jag vet hur det känns att sitta i undersökningsrummet (sent en söndagskväll) och läkaren säger "troligtvis lever det inte" de värsta ord jag har hört. Visserligen var jag inte så långt gången, vilket såklart skulle vara värre, men det här var ändå MITT barn, min framtid, min längtan och min dröm och den sa bara puff hokus pokus borta....