Idag hände det, det som jag väntat på nu i två veckors tid, jojomen :) gravtestet var HELT negativt idag, inget HCG måste det ju betyda. Bye bye, so long, farwell gravtest, jag hoppas vi ses i framtiden, men jag hoppas det blir under bättre omständigheter. Hello, welcome, here we go ägglossningstest, jopp nu ska jag börja testa med ägglossningtest. Varför? Jo för att jag vill ha koll på min kropp, jag vill veta, jag vill räkna dagar. Kanske är det bra, kanske är det dåligt, men jag mår bra av det och då tänker jag göra det. Just nu är jag maktlös över vad min kropp gör och jag kan bara vänta, men jag vill vara med och SE resan.
Jag känner mig överlag fortfarande deppig men det var ju det där med att fokusera på bra saker och det GÖR jag. Idag har det tillexempel varit en bra dag på jobbet, vi var en större personalstyrka (vi jobbar alla i olika projekt och många är ute och "flyger" på andra ställen) och tog en fika ihop på eftermiddagen, det händer nästan aldrig. Det har också varit fullt ös med arbetsuppgifter och sånt gillar jag. Jag VILL ha mycket att göra, jag vill ha MASSA problem att lösa på jobbet, jag vill aldrig bli "klar" med min att-göra-lista på jobbet, jag vill att den ska fyllas på. Då trivs jag som bäst och är mest effektiv.
Så sammanfattning av idag (som måste bestå av något bra och något dåligt): det dåliga är att ägglossningen inte kommit igång än. Det bra är att jag hade en bra dag på jobbet, trevliga kollegor och mycket att stå i. Dessutom hade jag sällskap med min närmaste kollega hem (han som jag anförtror mig mest till av alla mina kollegor) eftersom han bor åt samma håll som mig. Vi hade kloka och djupa samtal på tåget hem, det gjorde mig positiv till livet.
onsdag 31 augusti 2011
halvlek
Det är onsdag, lunch har snart passerat, alltså: halva dagen på halva veckan. Nu vänder liksom veckan och det drar mot helgen igen.
Jag kanske tycks vara tjatig om att jag vill vara ledig hela tiden och bara längtar till helg och ledighet. Faktum är att jag gillar att vara ledig, vem kan klandra mig för det? Gillar inte de flesta att vara lediga? Att jag gillar, eller rättare sagt älskar vara ledig har ingenting med mitt jobb att göra. Jag trivs bra med mitt jobb (det enda trista med det är att jag måste pendla långt varje dag, 2 timmar enkel väg, alltså 4 tim per dag). Jag menar om man ändå måste och ska jobba då kan väl ha ett jobb som man tycker om. Men visst har det varit tungt nu ett tag, men är det så konstigt, efter allt? Jag är ändå så himla överlycklig att jag har mitt jobb och kan gnälla över det ibland. För Herregud, vad skulle jag gjort annars, för visst måste jag medge att det är skönt att gnälla över jobbet, försenade bussar och tåg och allt annat som hör jobbet till. Dessutom, tycker jag att det har varit (och är) så skönt att ha "något" annat att fokusera på, andra problem, jobbproblem då det är som mest tungt och känslorna efter missfallet och utomkvedet smyger sig fram. OCH hade jag inte haft jobbet, ja då skulle det ju inte kunnat vara halvlek nu :)
Jag kanske tycks vara tjatig om att jag vill vara ledig hela tiden och bara längtar till helg och ledighet. Faktum är att jag gillar att vara ledig, vem kan klandra mig för det? Gillar inte de flesta att vara lediga? Att jag gillar, eller rättare sagt älskar vara ledig har ingenting med mitt jobb att göra. Jag trivs bra med mitt jobb (det enda trista med det är att jag måste pendla långt varje dag, 2 timmar enkel väg, alltså 4 tim per dag). Jag menar om man ändå måste och ska jobba då kan väl ha ett jobb som man tycker om. Men visst har det varit tungt nu ett tag, men är det så konstigt, efter allt? Jag är ändå så himla överlycklig att jag har mitt jobb och kan gnälla över det ibland. För Herregud, vad skulle jag gjort annars, för visst måste jag medge att det är skönt att gnälla över jobbet, försenade bussar och tåg och allt annat som hör jobbet till. Dessutom, tycker jag att det har varit (och är) så skönt att ha "något" annat att fokusera på, andra problem, jobbproblem då det är som mest tungt och känslorna efter missfallet och utomkvedet smyger sig fram. OCH hade jag inte haft jobbet, ja då skulle det ju inte kunnat vara halvlek nu :)
tisdag 30 augusti 2011
Christian
Igår såg jag en dokumentär, som jag har hört talas om så många gånger och sett små snuttar av på youtube, men jag har liksom aldrig sett hela. Igår gick den på TV och av en slump slog vi på TVn just då. Detta är en dokumentär som man sitter och har rysningar och tårar i ögonen hela tiden. Dokumentären är handlar om ett lejon som omhändertogs av två män på 70-talet. Lejonet, som fick namnet Christian, var som lejonunge maskot för varuhuset Harrods i London(om jag inte fått allt om bakfoten, men det är inte viktigt i sammanhanget). Två män tyckte synd om lejonungen och erbjöd sig att köpa honom, något som Harrods accepterade. I dokumentären, som är relativ nyinspelad får man följa deras historia och berättelser, filminspelningar om hur de fostrar lejonet. Lejonet Christian både ger och tar massavis med kärlek till de två männen. Men Christian växer och blir större, snart inser männen att det inte går att ha ett lejon som husdjur i London, dessutom var deras mål hela tiden att Chiristian skulle få återvända till sin naturliga miljö. Efter en tids arbete får de till slut möjlighet att ta Christian till Afrika, där han anpassar sig sakta men säkert. Efter ett år återvänder männen till Afrika och till Christian. Vid återträffen är Christian är först lite avvaktande mot männen, men efter en liten stund känner han igen männen och kastar sig i deras famnar av glädje och lycka. Detta är så mycket lycka och kärlek, jag blir så varm i hjärtat varje gång jag ser återföreningen. Jag rekomenderar verkligen denna sagolika dokumetär och för att få ett smakprov på den länkar jag en av de Youtubefilmer jag sett tusentalsgånger då jag behöver få lite värme i mitt hjärta. Klicka på länken, titta och njut.
återföreningen med Christian
återföreningen med Christian
Besvikelse #1 och Besvikelse # 2
Jag blev så taggad igår av det jag skrev, det vill säga att ha så mycket pengar så att jag kan göra vad jag vill. Jag testade därför lyckan och köpte en Trisslott igår MEN tror ni att jag vann, såklart inte. Inte för jag hade väntat mig det men såklart är det alltid en liten spänning med Trisslotter, som tar slut fort och sedan ebbar ut i en mindre besvikelse (inte ens 25 kr). Kanske köper jag Trisslotter för just spänningens skull, inte för att vinna pengar (eller nja?) men i så fall måste jag medge att jag har ett för jäkla trist liv.
Livet är fullt av besvikelser, eller rättare sagt när väl en besvikelse kommer, ja då brukar det komma fler. Undra om det är bra eller dåligt? Jag menar, när man ändå är på dåligt humör och nere i sinnet på grunda av att man har råkat på en besvikelse kan det lika gärna komma en till. Skadan är redan skedd, man är ju redan deppig och sur?
Hursomhelst råkade jag ut för ännu en besvikelse igår, jaja inte så farligt egentligen, men gravtestet jag gjorde igår visar fortfarande positivt, inte så mycket och jag måste rikta det mot lampan för att se det, men det finns där. Ja, för mig var det en liten besvikelse, men jag tror ändå att jag överlever det.
Okej, jag måste säga en besvikelse till (fast jag bara lovade två i inläggsrubriken) och det är att det bara är tisdag idag och långt till helg och ledighet.
Nej, nu måste det snart bli dags för lite mer positivt i denna blogg, annars kommer ni inte orka läsa. Jag lovar, eller jag lovar nästan, lovar att försöka att bli lite mer optimist.
Livet är fullt av besvikelser, eller rättare sagt när väl en besvikelse kommer, ja då brukar det komma fler. Undra om det är bra eller dåligt? Jag menar, när man ändå är på dåligt humör och nere i sinnet på grunda av att man har råkat på en besvikelse kan det lika gärna komma en till. Skadan är redan skedd, man är ju redan deppig och sur?
Hursomhelst råkade jag ut för ännu en besvikelse igår, jaja inte så farligt egentligen, men gravtestet jag gjorde igår visar fortfarande positivt, inte så mycket och jag måste rikta det mot lampan för att se det, men det finns där. Ja, för mig var det en liten besvikelse, men jag tror ändå att jag överlever det.
Okej, jag måste säga en besvikelse till (fast jag bara lovade två i inläggsrubriken) och det är att det bara är tisdag idag och långt till helg och ledighet.
Nej, nu måste det snart bli dags för lite mer positivt i denna blogg, annars kommer ni inte orka läsa. Jag lovar, eller jag lovar nästan, lovar att försöka att bli lite mer optimist.
måndag 29 augusti 2011
Mams och Paps
Ikväll fick vi trevligt och oväntat besök, mamma och pappa kom hit på besök. Det var så länge sedan de var här, om jag tänker närmare på saken har jag inte träffat dom efter operationen och det är två veckor sedan idag. Mamma är så söt och go, jag fick blommor av henne. Dessutom bjöd hon på ett härligt skratt, ett sådant där skratt som tårarna sprutar och man knappt får luft. Det var eller rättare sagt är så att jag har en påse med ge bort kläder, kläder som jag med jämna mellanrum ger till 2:a hand. I denna påse låg en svart regnrock al'a lack av storlek S. Jag är optimist och tänkte "den kan hon ha" men....eh nej det kunde hon inte och när vi ser att det inte går måste jag bara knäppa knapparna och se hur det ser ut. OCH vilket skratt jag fick, hon såg ut som en wannabe-ung-latex-tant, hihi det är min mamma det och hon bjöd på det. Mamma om du läser detta: jag älskar dig.
Att göra som man vill, eller inte få göra som vill
Nu har halva dagen gått och det är klart att jag längtar hem (även om jag trivs bra med mitt jobb). Men hade jag fått välja själv hade jag gjort något helt annat. Jag hade kanske haft en antikhandel eller gammeldags butik och sålt karameller eller något liknande. Butiken skulle såklart vara på hobbynivå och inget företag, ha öppet när jag själv kunde. Så vinner jag mycket pengar (snälla Trisslott, snäll Trisslott) så har jag bestämt att det blir något sådant. Men enda chansen att jag ska bli rik är att vinna på lotto och det ser jag nästan som omöjligt eller jobba jobba jobba för att sedan spara pengar. Ja min enda chans att få pengar är att jobba. Men visst lockar det att ligga kvar i sängen på morgonen, eller ännu bättre, gå uppe en stund och sedan gå och lägga sig igen. Jag hatar att varje morogn behöva gå ifrån min man, medan han ligger och sover gott. Tänk om jag hade fått välja om jag ville gå till min lilla butik idag eller inte, tänk om jag hade haft så mycket pengar...Eller vänta nu, hur var det nu, för att bli rik var jag ju tvungen att jobba och spara pengar, nja det blir en cirkel av det. Men om jag jobbar tillräckligt mycket nu, så kanske det blir verklighet när jag är 90+ eller? Jaja nu var lunchen snart slut, dags att JOBBA igen (så jag kan bli rik när jag är 90)
söndag 28 augusti 2011
Kom änglar
Ibland känns livet så hårt och som om en miljard demoner vilar över en. Ja, en sådan period är jag inne i nu, livet går upp och ner jättemycket just nu. Det är därför jag behöver bli omgiven av änglar, behöver kalla dom till mig. Jag har lyssnat på Lars Winnerbäcks låt "kom änglar". Den här låten träffar precis mina känslor och texten (även om den säkert inte är skriven för det ändamålet) målar exakt hur det känns efter ett missfall (och utomkved). Så om ni lyssnar ordentligt på denna text kan ni kanske (kanske) få en liten inblick hur allt känns för mig nu just nu.
Klicka här för att lyssna
Klicka här för att lyssna
Söndagssaker
Eftersom jag pendlar långt till jobbet (går upp kl 5 och kommer hem kl 18) är det viktigt att vår vardag är fungerande, det vill säga med rutiner såsom matlistor, städning, struken tvätt med mera (ja, ni vet säkert själva vad som krävs för att få ihop en bra vardag). Söndagar har ofta blivit drabbad av vår vardagsplanering, alltså att vi blandannat, tvättar, viker, städar. Men efter vår semester sa vi att söndagen blir bortkastade, vi jobbar och sliter hela den dagen bara för att veckan ska bli bra. Så vi beslutade oss för att "söndagsvägra" med andra ord vägra att ha söndagen som en "arbetsdag" och njuta istället. Handlar gör vi en annan dag (torsdagar), städa gör vi om vi orkar och behövs och tvätta gör vi absolut inte längre. Det har fungerat bra hittills och helgen har kännts mycket längre, fram tills idag. För idag råkade vi gå in i det gamla mönstret, handla (för det blev inte av i torsdags då min man var borta med jobbet)fixat och donat här hemma (dock inte tvättat). Och tack vare detta känns söndagsångest värre. Jag kommer därför nu, mina vänner, att föreslå för min man att ta en promenad och därefter sätta på en film, vad tror ni om det? (ska bara betala räkningarna först)
Gilla läget? Knappast
Det var riktigt trevligt igår hos min mans faster, det tvivalde jag såklart inte på att det skulle bli. Mina svärföräldrar var där, min mans kusin och hans sambo (som för övrigt är våra bästa vänner också) men även min mans andra kusin och hennes sambo och deras lilla dotter på 1,5 år. Det var mycket skratt och god mat (som det brukar vara där)och jag glömde för en stund att jag är stympad och bara har en äggledare. Men det var en sak som skar i mitt hjärta, jo den lilla flickan på 1,5 år. Hon är såklart helt underbar och bland den sötaste flicka i den åldern som jag sett. Nej det som värkte i mitt "vilja-bli-mamma-hjärta" var att se mamman ta hand om henne, bada henne, ge henne välling, pussa på henne osv.
Sen måste jag bara berätta att det första som möter mig på Facebook är information om att min kusin igårkväll fick en liten son. Grattis till henne, men i mitt hjärta värker det. Jag måste försöka stå ut, att leva med tanken att jag fick missfall och sen utomkved. Att det kommer ta längre tid flr mig att bli gravid, om jag överhuvudtaget blir gravid. För att jag måste gå vidare och leva normalt måste jag stå ut att se andra, andras lycka (ni får inte tro att jag missunnar dom det, nej absolut inte, jag är glad för deras skull och att de slipper det helvete jag gått och går igenom). Att gilla läget som man brukar säga, eller vänta, jag gillar f-n inte läget. Jag hatar det det uttrycket, jag hatar nämligen läget nu och det som hänt, jag gillar det inte. MEN det finns inte så mycket att göra åt det, det går inte att göra det ogjort. Det enda jag kan göra är att försöka göra det bästa av det, alltså antingen kan jag välja att deppa ner mig (ok vissa dagar gör jag det) eller att försöka kämpa.
Sen måste jag bara berätta att det första som möter mig på Facebook är information om att min kusin igårkväll fick en liten son. Grattis till henne, men i mitt hjärta värker det. Jag måste försöka stå ut, att leva med tanken att jag fick missfall och sen utomkved. Att det kommer ta längre tid flr mig att bli gravid, om jag överhuvudtaget blir gravid. För att jag måste gå vidare och leva normalt måste jag stå ut att se andra, andras lycka (ni får inte tro att jag missunnar dom det, nej absolut inte, jag är glad för deras skull och att de slipper det helvete jag gått och går igenom). Att gilla läget som man brukar säga, eller vänta, jag gillar f-n inte läget. Jag hatar det det uttrycket, jag hatar nämligen läget nu och det som hänt, jag gillar det inte. MEN det finns inte så mycket att göra åt det, det går inte att göra det ogjort. Det enda jag kan göra är att försöka göra det bästa av det, alltså antingen kan jag välja att deppa ner mig (ok vissa dagar gör jag det) eller att försöka kämpa.
lördag 27 augusti 2011
Tur att det inte finns vampyrer
Det blev ingen tripp till någon butik, så inga nya fiskar idag. Men en tripp blev det i alla fall. Vi åkte ut till ett vattendrag, med natur runt omkring. Vår tanke var att vi skulle sitta där och bara andas in naturluften. Men vistelsen blev kort, varför? Jo, för att jag höll på att bli ihjälbiten av biljontals mygg. Så jag sprang i mina nya skor med klack med stora steg mot bilen igen. Alla vill åt mitt blod, alla människor kan ha det då jag har en ovanlig blodgrupp som alla kan ha 0- (jag kan däremot bara ta emot av min egen sort). Sjukhuset har nu under de senaste veckorna velat ha oändligt med blodprovsrör, samt alla myggor har alltid älskat mitt blod och jag har haft en miljon myggbett varje sommar. Ja, hade det funnits vampyrer så antar jag att jag hade levt farligt.
En what to do lördag
Hade jag vaknat upp gravid idag hade jag haft så mycket energi, men över hela mig vilar en mörk bitterhet och inget är kul. Vi försöker hitta de här småsakerna som förgyller vardagen, shopping, utflykter, träffa vänner osv. Det är kul för stunden och jag försöker hålla fast vid det så mycket jag kan. Att ta tag i saker, att hitta på saker är rena storprojekt. Idag tillexempel, vakande jag av en tjutande katt utanför sovrumsdörren som ville in. Klockan var då 9 och jag skäms att säga att ingen av oss orkade ta tag i att göra frukost förrän 11:20. Lite smått plock undan här hemma och massa snack om "ska vi köra någonstans" så har det fortfarande inte hänt något. Jag sitter fortfarande i pyamasbyxor och tänker "borde gå in i duschen". Visst det är jäkligt skönt att ta det lugnt, men det här är under all kritik och timmarna bara går. Så det är vad jag säger, när jag var gravid hade jag energi på helgen och vi gick upp tidigt och hittade på saker, men nu har jag ingen lust till det.
Ikväll ska vi åtminstone åka till min mans faster och hennes familj, det blir kräftskiva (nej ingen traditionell, med snapsvisor och redlöst supande, utan god mat, kräftor, lite vin och trevligt sällskap). Tanken fick mig på bättre humör, dags att hoppa in i duschen, vi kan åtminstone åka till MAXI innan så jag kan köpa det där sminket. Vi behöver fler kardinaltetror (småfisk) till akvariet så en tripp till djuraffären med kanske?
Ikväll ska vi åtminstone åka till min mans faster och hennes familj, det blir kräftskiva (nej ingen traditionell, med snapsvisor och redlöst supande, utan god mat, kräftor, lite vin och trevligt sällskap). Tanken fick mig på bättre humör, dags att hoppa in i duschen, vi kan åtminstone åka till MAXI innan så jag kan köpa det där sminket. Vi behöver fler kardinaltetror (småfisk) till akvariet så en tripp till djuraffären med kanske?
Hela berättelsen
Det här skrev jag den vecka jag var hemma för sjukskrivningen efter operationen, tänkte dela med mig:
Den 28 april får jag reda på att jag är gravid och lyckan är total. Någon gång mellan vecka 7-8 får jag bruna flytningar och blir orolig. Jag ringer en barnmorska men hon avfärdar faran och tycker inte att jag behöver kolla upp det. Hon säger att det är helt normalt. Jag har inte så mycket symtom kvar, men det är tydligen helt normalt det med. Jag har en obeskrivlig känsla i kropp och själ att något inte stämmer, men omgivningen lugnar och säger att det bara är min oro. Men för mig är det inte bara oro, utan något helt annat, helt enkelt en känsla om att något är fel. De bruna flytningarna kommer och går under vecka 8-9. Söndagen den 29 maj, dagen innan jag ska gå in i vecka 10 kommer det ljust rosa blod på pappret då jag kissat och torkar mig. Det fortsätter komma ljust och även lite mörkare blod i trosorna dock inga klumpar. Min man ringer sjukvårdsrådgivningen och svaret han får är att vi ska avvakta då det är helt normalt. På kvällen när jag ska kissa kommer en rejäl lång strimma med blod ut och vi beslutar oss därför att åka in till akuten. Tack vare en gullig och förstående sjuksköterska kommer vi in och efter inte så lång väntetid får vi utföra ett vaginalt ultraljud. På skärmen ser läkaren endast en hinnsäck och ett embryo på 3 mm, ett embryo som skulle vara 3 cm. Ingen
hjärtaktivtet syns, något som skulle synas på skärmen enligt den vecka jag beräknas vara i. Läkaren vill att vi förbereder oss på missfall och säger om vi räknat rätt är det med stor sannolikhet ett missfall eller snarare ett "tyst missfall" . Läkaren vill dock låta det gå en vecka ifall det är fel på vår beräkning samt att hon vill att det ska kollas en gång till innan det helt fastställs. Jag får en remiss till Kvinnokliniken en vecka senare och efter en undersökning fastställs det denna gången att det verkligen rör sig om ett missfall. Jag får tre alternativ och det är antingen att vänta och låta det komma ut av sig själv på naturlig väg, detta kan dock dröja flera månader, att göra en skrapning under narkos eller få abortpiller och utföra det hemma. Då jag inte vill vänta och narkos skrämmer mig väljer jag abortpiller. Eftersom vår barnlängtan är stor och det har varit en oerhört sorg för oss att få missfall, vill vi naturligtvis kunna bli gravida så fort som möjligt igen. Vi frågar därför om vi ska vänta eller om vi kan försöka direkt igen. Vi får svaret att det går bra att köra direkt efter missfallet och jag slutat blöda. Kroppen tar nämligen inte emot en graviditet om den inte är redo. Att försöka bli gravida igen direkt är det som håller vårt mod och hopp uppe. Jag får information och tabletterna med mig hem. Första tabletten tar jag onsdagen den 8 juni. Detta är en tablett som ska sväljas på morgonen och dess effekt är att förbereda kroppen. Jag kan som vanligt åka till jobbet. Jag har fått information om att det kan uppstå smärta och blödning under dagen. Jag får blödning direkt men ingen smärta. Smärtan kommer sent på eftermiddagen och jag har hunnit hem från jobbet. Senare på kvällen kommer en gulfärgad klump ut och jag antar det är graviditeten. Jag väntar två dagar och fredagen den 10 juni är det abortdagen. Då ska jag vara hemma från jobbet och ha sällskap hela dagen, vilket jag har. Förutom en del smärtsamma sammandragningar framåt eftermiddagen löper allt i sin ordning denna dag. Jag blir uppringd av en barnmorska från sjukhuset under dagen och allt är i sin ordning. Jag blöder cirka en vecka efter abortingreppet och efter några dagar får jag en sparsam och kortvarig blödning. Jag har efter aborten obehagliga känningar och stickningar i livmodern framförallt då jag går hoppar eller springer. Min ägglossning kommer igång någon gång mellan den 2-4 juli. Den 4 juli har jag ett återbesök på kvinnokliniken, det är endast ett samtal och ingen undersökning görs som jag hade förväntat mig. Jag frågar om smärtan jag upplever ibland när jag rör mig, men den avfärdas och att det kan vara så efter missfall. Jag har RH negativ blodgrupp och detta var något som inte togs upp. Jag hade då ingen kännedom att jag borde fått en spruta med antikroppar mot nästkommande graviditet. Jag har förstått i efterhand att jag borde fått en sådan spruta.
Den 18 juli misstänker jag att jag är gravid igen och detta bekräftar jag genom att få ett svagt positivt streck på ett gravidtetstest. Jag utför ett nytt graviditetstest efter ytterligare någon dag och det visar ett tydligt positivt resultat. Jag och min man blir glada, men frågande om vi verkligen kan få behålla det hela vägen denna gången. Vi beslutar oss för att helt hålla det för oss själva denna gången, då det var jobbigt att förklara för alla sist då vi fick missfall. Onsdagen den 3 augusti, jag ska då vara i vecka 7 (6+3) vaknar jag med att det har kommit mörkbrun vätska i trosorna men jag har ingen smärta. Det kommer även en liten blodfärgad klump. Då jag inte har någon smärta bestämmer jag mig för att åka till jobbet. Framåt 10-tiden på förmiddagen får jag svåra smärtor på vänster sida av livmodern det strålar ner i vänster ben och bak i ryggen jag får svårt att gå och prata. Den svåra smärtan avtar dock snabbt, men jag har hela tiden känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Jag avslutar så fort jag kan på jobbet och klockan har hunnit bli halv två. Jag är i min hemstad kvart över tre och halv 4 på em kommer jag till akuten. Jag blir inkallad till ett rum med två sjuksköterskor, min man får inte följa med in trots att jag frågar och säger att detta berör honom också. Jag förklarar det som jag upplevt under dagen och den smärta jag känner och den svåra smärta jag kände under förmiddagen. En av sjuksköterskorna ringer en läkare och berättar om mitt fall, men det känns som hon utelämnar viss information, tex att det kommit en blodklump på morgonen. Läkaren avfärdar faran och säger att smärtan inte skulle avta om det skulle vara allvarligt, dessutom påstår de att jag orkat jobba (i själva verket orkade jag inte jobba, utan fick gå hem tidigare och dessutom är det nästan två timmars resväg hem). De säger att det troligtvis är normalt men jag får en tid hos läkaren dagen efter och blir hemskickad från akuten. Jag åker alltså hem med en graviditet med smärta på vänster sida. Jag känner mig ledsen och besviken att de inte har tagit min smärta och oro på allvar. Det som skrämmer mig är om det eventuellt kan vara ett utomkvedhavandeskap. Torsdagen den 4 augusti åker jag till kvinnokliniken och får även göra ett vaginalt ultraljud. Ultraljudet visar en tom livmoder med något förtjockade slemhinnor. Det syns inget heller på äggstockarna eller inne i äggledarna, utan läkaren säger att allt ser mycket fint ut. Läkaren ifrågasätter min graviditet, men jag är säker på min sak. Jag får därför lämna ett urinprov så de kan göra ett graviditetstest. Testet visar naturligtvis positivt. Jag ska därför lämna ett blodprov så de kan mäta nivån av HCG. Läkaren tror att antingen stämmer inte min beräkning av veckor eller så är det ett tidigt missfall. Hon ber mig att göra ett blodprov nu direkt och att hon ringer så fort hon har svar. Läkaren säger även att jag behöver återkomma två dagar senare för nytt blodprov. Vilket innebär på lördag. Det blir till min stora glädje då jag inte behöver tänka på att ordna med jobbet. Jag åker hem efter jag tagit blodprovet. Sent på torsdageftermiddagen ringer läkaren och så här går samtalet:
Läkaren: dina HCG-värden har inte stigit som de ska enligt den veckan du är i. Men jag har bokat en tid till dig på förmiddagen på måndag för ny blodprovstagning och undersökning.
Jag: men skulle jag inte komma på lördag? Jag har inte möjlighet att komma på måndag framförallt inte på förmiddagen.
Tystnad
Läkaren: ja, jo men nu var inte ditt HCG så högt och därför bedömer jag det inte som så akut. Dessutom får du ju åka till akuten på lördag och där kan vara lång väntetid.
Jag: men du sa på lördag innan och jag får och kan ta den väntan på lördag.
Läkaren: ja jo men... Det är inte säkert det finns möjlighet att göra undersökning på lördag.
Jag: det finns ingen möjlighet att få tiden på em på måndag istället då?
Läkaren blir irriterad
Läkaren: ja men då får du själv ringa och boka en tid. Och kom ihåg får du jätteont så åk in direkt till akuten.
Det där med jätteont, fick jag inget grepp om, jag hade känningar hela tiden i vänster sida men ingen akut smärta. Dagen efter ringde jag och bad åtminstone om en tid på eftermiddagen, men de sa att de inte jobbar så, utan alla tider ligger på förmiddagarna. Jag fick min tid ändrad men det blev inte en tid förrän onsdagen den 10 augusti, alltså en vecka efter det jag hade sökt akut. Onsdagen den 10 augusti fick jag börja med att göra ett nytt blodprov och väl på kvinnokliniken fick jag göra ytterligare ett vaginalt ultraljud och undersökning. Det var samma den här gången det vill säga, inget syntes på skärmen, ingen tendens till graviditet varken i livmodern eller någon annanstans, utan allt såg normalt och fint ut. Det gjorde inte ont när läkaren tryckte och kände men jag sa åt läkaren att det kom en ilande känsla i vänster ben och vänster sida på ryggen när hon rörde ultraljudsstaven. Jag frågade om det kunde vara nerver som retades av staven och det var mycket möjligt sa hon. Ett tidigt missfall sa läkaren och troligtvis hade mina värden på HCG-stegen sjunkit, det var läkaren nästan övertygad om. Jag frågadäe om utomkvedhavandeskap, men läkaren avfärdade det då det inte gjorde ont när hon tryckte på magen. Utan det var missfall, med stor sannolikhet. Läkaren bad mig sitta i väntrummet tills blodprovets analys var klar. Efter cirka en halvtimme kom svaret, läkaren var förbryllad, mina HCG-värde hade stigit, inte i den takt de ska utan långsammare, men de hade trots allt stigit. Läkaren talade med en kollega, en överläkare som beslöt sig för att ta en titt på mig, ifall den första läkaren hade missat något. Jag fick återigen ta av mina byxor och hoppa upp i gynekologstolen. Han gjorde samma undersökning som den första läkaren gjorde för bara en halvtimme sedan. Han tryckte men det gjorde inte ont, men staven gjorde så det ilade ner i vänster ben och bak i vänster halva av ryggen. Överläkaren var ganska säker på att det inte rörde sig om ett X (utomkved) han sa att det antingen var ett missfall eller att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet, att jag hade räknat fel på veckorna och man därför inte kunde se något. Han sa att om två dagar ska man definitivt kunna se något med tanke på HCG-värdena. Jag fick en ny tid fredagen den 12 augusti med först blodprovstagning. Rädslan för utomkvedshavandeskap och sorg för missfall byttes istället ut mot hopp om att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet. Jag hade ju tydliga graviditetssymtom så hur kunde det då vara missfall? Jag räknande i min kalender hemma flera gånger och visst fanns det en liten chans om en normal graviditet om ägget tagit lite längre tid på sig att fästa. Jag letade på olika forum på internet för att hitta liknande historier och där fanns massor. Både de där det hade varit utomkvedshavandeskap, men även där det hade varit lyckade och fyllgångna graviditeter. Jag pendlade nu mellan hopp, förtvivlan och rädsla. Den enda restriktionen från läkarna jag hade var att om jag fick jätteont skulle jag åka in akut. Jag frågade vad jätteont betyder, jag hade inte ont men känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Deras svar var att: det känner du, du känner om du får jätteont. Två dagar senare fredagen den 12 augusti går jag i vanlig ordning först och tar ett blodprov och sedan går jag till kvinnokliniken och väntar på min tur att få undersökas ytterligare en gång. Under tiden jag väntar får jag göra ett urinprov, jag är inte säker på varför de vill ha det när de mäter mitt HCG i blodet. Utan att protestera eller ifrågasätta lämnar jag urinprovet. Jag har i efterhand förstått att det kan ha varit ett klamydiatest eftersom klamydia kan vara en riskfaktor för utomkvedshavandeskap. Jag har fortfarande inte fått svar på vad det var för mening med urinprovet. Jag är 100% säker på att jag inte är smittad av klamydia. Jag har inget emot att lämna ett sådant test men jag skulle uppskattat att de gav mig den informationen att det just var ett sådant test, om det var ett sådant test. Denna dag undersöks jag av en annan läkare, läkaren gör ett vaginalt ultraljud men precis som tidigare syns ingen graviditet, varken i livmodern eller i någon äggledare. Han vill att jag väntar kvar på kvinnokliniken tills blodprovets analys är klar. Denna läkare börjar misstänka att det sitter ett X i ena äggledaren och han börjar informera om titthålsoperation. Efter cirka 15 minuter kommer blodprovets resultat. Det visar att HCG-nivån ökat men inte i den takt det ska, den skulle nämligen dubblas från förra provet, vilket det inte gjort. Enligt läkaren tyder denna svaga ökning på ett utomkvedshavandeskap. För att fastställa det måste en titthålsoperation göras så fort som möjligt. Läkaren ifrågasätter varför jag blev hemskickad från akuten den 3 augusti. Operationen blir bokad måndagen den 15 augusti. Många känslor finns hos mig, rädsla för narkos och operation men även rädsla att de ska ta min ena äggledare och det därmed blir svårare att bli gravid i framtiden. Samtidigt känner jag en lättnad att de äntligen ska göra en ordentlig analys om vad det är som inte står rätt till. Måndagen den 15 augusti är jag rädd, spänd och ledsen. Innan jag ska opereras gör de ytterligare ett vaginalt ultraljud, men de hittar inget och det blir operation. Personalen på dagoperationen är fantastiska, både läkare och sjuksköterskor. De tar min oro på allvar och min man får vara med hela tiden trots att det egentligen inte ska vara anhöriga i uppvaket. Jag blir sövd och när jag får tillbaka mitt medvetande och kan resonera med läkaren som opererade mig får jag den information jag behöver. Läkaren berättar att allt gick bra under operationen men de har plockat bort min vänstra äggledare. Den var blå och helt inflammerad och där satt med stor sannolikhet en graviditet. Men föratt fastställa det helt är den skickad till analys och det kan ta några veckor. Men eftersom de inte hittade något annat så tyder allt på utomkvedshavandeskap. Äggledaren gick inte att rädda och skulle göra mer skada än nytta i framtiden. Innan jag åker hem på kvällen får jag en spruäta eftersom jag är RH negativ, men personalen tror att jag känner till det och fått en sådan vid mitt förra missfall. När jag säger att jag inte fick det blir de tysta och funderande. Det är dock inte skada nu eller på mig. Sprutan ska bilda antikroppar och skydda ett barn vid nästa graviditet. Många tankar och känslor har varit närvarande under hela den här tiden och det har varit mycket påfrestande att åka till sjukhuset fram och tillbaka. Vår barnlängtan är stor men att bli gravid igen skrämmer mig så mycket. Jag vill inte riskera att bli av med min högra äggledare också. Jag vill inte gå igenom narkos igen. Jag vill inte åka fram och tillbaka från sjukhuset. Känslan av att få vara gravid har varit en stor längtan för mig länge. Idag skrämmer det mig, jag har bara negativa upplevelser av graviditeter och det är något jag inte vill uppleva igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu, det svider i hjärtat av längtan till ett barn men bara tanken på att få ett positivt graviditetstest får mig att må jättedåligt och skapar så mycket ångest. Det ger mig även ångest att tanken på att jag kanske aldrig kan eller vågar bli mamma.
Den 28 april får jag reda på att jag är gravid och lyckan är total. Någon gång mellan vecka 7-8 får jag bruna flytningar och blir orolig. Jag ringer en barnmorska men hon avfärdar faran och tycker inte att jag behöver kolla upp det. Hon säger att det är helt normalt. Jag har inte så mycket symtom kvar, men det är tydligen helt normalt det med. Jag har en obeskrivlig känsla i kropp och själ att något inte stämmer, men omgivningen lugnar och säger att det bara är min oro. Men för mig är det inte bara oro, utan något helt annat, helt enkelt en känsla om att något är fel. De bruna flytningarna kommer och går under vecka 8-9. Söndagen den 29 maj, dagen innan jag ska gå in i vecka 10 kommer det ljust rosa blod på pappret då jag kissat och torkar mig. Det fortsätter komma ljust och även lite mörkare blod i trosorna dock inga klumpar. Min man ringer sjukvårdsrådgivningen och svaret han får är att vi ska avvakta då det är helt normalt. På kvällen när jag ska kissa kommer en rejäl lång strimma med blod ut och vi beslutar oss därför att åka in till akuten. Tack vare en gullig och förstående sjuksköterska kommer vi in och efter inte så lång väntetid får vi utföra ett vaginalt ultraljud. På skärmen ser läkaren endast en hinnsäck och ett embryo på 3 mm, ett embryo som skulle vara 3 cm. Ingen
hjärtaktivtet syns, något som skulle synas på skärmen enligt den vecka jag beräknas vara i. Läkaren vill att vi förbereder oss på missfall och säger om vi räknat rätt är det med stor sannolikhet ett missfall eller snarare ett "tyst missfall" . Läkaren vill dock låta det gå en vecka ifall det är fel på vår beräkning samt att hon vill att det ska kollas en gång till innan det helt fastställs. Jag får en remiss till Kvinnokliniken en vecka senare och efter en undersökning fastställs det denna gången att det verkligen rör sig om ett missfall. Jag får tre alternativ och det är antingen att vänta och låta det komma ut av sig själv på naturlig väg, detta kan dock dröja flera månader, att göra en skrapning under narkos eller få abortpiller och utföra det hemma. Då jag inte vill vänta och narkos skrämmer mig väljer jag abortpiller. Eftersom vår barnlängtan är stor och det har varit en oerhört sorg för oss att få missfall, vill vi naturligtvis kunna bli gravida så fort som möjligt igen. Vi frågar därför om vi ska vänta eller om vi kan försöka direkt igen. Vi får svaret att det går bra att köra direkt efter missfallet och jag slutat blöda. Kroppen tar nämligen inte emot en graviditet om den inte är redo. Att försöka bli gravida igen direkt är det som håller vårt mod och hopp uppe. Jag får information och tabletterna med mig hem. Första tabletten tar jag onsdagen den 8 juni. Detta är en tablett som ska sväljas på morgonen och dess effekt är att förbereda kroppen. Jag kan som vanligt åka till jobbet. Jag har fått information om att det kan uppstå smärta och blödning under dagen. Jag får blödning direkt men ingen smärta. Smärtan kommer sent på eftermiddagen och jag har hunnit hem från jobbet. Senare på kvällen kommer en gulfärgad klump ut och jag antar det är graviditeten. Jag väntar två dagar och fredagen den 10 juni är det abortdagen. Då ska jag vara hemma från jobbet och ha sällskap hela dagen, vilket jag har. Förutom en del smärtsamma sammandragningar framåt eftermiddagen löper allt i sin ordning denna dag. Jag blir uppringd av en barnmorska från sjukhuset under dagen och allt är i sin ordning. Jag blöder cirka en vecka efter abortingreppet och efter några dagar får jag en sparsam och kortvarig blödning. Jag har efter aborten obehagliga känningar och stickningar i livmodern framförallt då jag går hoppar eller springer. Min ägglossning kommer igång någon gång mellan den 2-4 juli. Den 4 juli har jag ett återbesök på kvinnokliniken, det är endast ett samtal och ingen undersökning görs som jag hade förväntat mig. Jag frågar om smärtan jag upplever ibland när jag rör mig, men den avfärdas och att det kan vara så efter missfall. Jag har RH negativ blodgrupp och detta var något som inte togs upp. Jag hade då ingen kännedom att jag borde fått en spruta med antikroppar mot nästkommande graviditet. Jag har förstått i efterhand att jag borde fått en sådan spruta.
Den 18 juli misstänker jag att jag är gravid igen och detta bekräftar jag genom att få ett svagt positivt streck på ett gravidtetstest. Jag utför ett nytt graviditetstest efter ytterligare någon dag och det visar ett tydligt positivt resultat. Jag och min man blir glada, men frågande om vi verkligen kan få behålla det hela vägen denna gången. Vi beslutar oss för att helt hålla det för oss själva denna gången, då det var jobbigt att förklara för alla sist då vi fick missfall. Onsdagen den 3 augusti, jag ska då vara i vecka 7 (6+3) vaknar jag med att det har kommit mörkbrun vätska i trosorna men jag har ingen smärta. Det kommer även en liten blodfärgad klump. Då jag inte har någon smärta bestämmer jag mig för att åka till jobbet. Framåt 10-tiden på förmiddagen får jag svåra smärtor på vänster sida av livmodern det strålar ner i vänster ben och bak i ryggen jag får svårt att gå och prata. Den svåra smärtan avtar dock snabbt, men jag har hela tiden känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Jag avslutar så fort jag kan på jobbet och klockan har hunnit bli halv två. Jag är i min hemstad kvart över tre och halv 4 på em kommer jag till akuten. Jag blir inkallad till ett rum med två sjuksköterskor, min man får inte följa med in trots att jag frågar och säger att detta berör honom också. Jag förklarar det som jag upplevt under dagen och den smärta jag känner och den svåra smärta jag kände under förmiddagen. En av sjuksköterskorna ringer en läkare och berättar om mitt fall, men det känns som hon utelämnar viss information, tex att det kommit en blodklump på morgonen. Läkaren avfärdar faran och säger att smärtan inte skulle avta om det skulle vara allvarligt, dessutom påstår de att jag orkat jobba (i själva verket orkade jag inte jobba, utan fick gå hem tidigare och dessutom är det nästan två timmars resväg hem). De säger att det troligtvis är normalt men jag får en tid hos läkaren dagen efter och blir hemskickad från akuten. Jag åker alltså hem med en graviditet med smärta på vänster sida. Jag känner mig ledsen och besviken att de inte har tagit min smärta och oro på allvar. Det som skrämmer mig är om det eventuellt kan vara ett utomkvedhavandeskap. Torsdagen den 4 augusti åker jag till kvinnokliniken och får även göra ett vaginalt ultraljud. Ultraljudet visar en tom livmoder med något förtjockade slemhinnor. Det syns inget heller på äggstockarna eller inne i äggledarna, utan läkaren säger att allt ser mycket fint ut. Läkaren ifrågasätter min graviditet, men jag är säker på min sak. Jag får därför lämna ett urinprov så de kan göra ett graviditetstest. Testet visar naturligtvis positivt. Jag ska därför lämna ett blodprov så de kan mäta nivån av HCG. Läkaren tror att antingen stämmer inte min beräkning av veckor eller så är det ett tidigt missfall. Hon ber mig att göra ett blodprov nu direkt och att hon ringer så fort hon har svar. Läkaren säger även att jag behöver återkomma två dagar senare för nytt blodprov. Vilket innebär på lördag. Det blir till min stora glädje då jag inte behöver tänka på att ordna med jobbet. Jag åker hem efter jag tagit blodprovet. Sent på torsdageftermiddagen ringer läkaren och så här går samtalet:
Läkaren: dina HCG-värden har inte stigit som de ska enligt den veckan du är i. Men jag har bokat en tid till dig på förmiddagen på måndag för ny blodprovstagning och undersökning.
Jag: men skulle jag inte komma på lördag? Jag har inte möjlighet att komma på måndag framförallt inte på förmiddagen.
Tystnad
Läkaren: ja, jo men nu var inte ditt HCG så högt och därför bedömer jag det inte som så akut. Dessutom får du ju åka till akuten på lördag och där kan vara lång väntetid.
Jag: men du sa på lördag innan och jag får och kan ta den väntan på lördag.
Läkaren: ja jo men... Det är inte säkert det finns möjlighet att göra undersökning på lördag.
Jag: det finns ingen möjlighet att få tiden på em på måndag istället då?
Läkaren blir irriterad
Läkaren: ja men då får du själv ringa och boka en tid. Och kom ihåg får du jätteont så åk in direkt till akuten.
Det där med jätteont, fick jag inget grepp om, jag hade känningar hela tiden i vänster sida men ingen akut smärta. Dagen efter ringde jag och bad åtminstone om en tid på eftermiddagen, men de sa att de inte jobbar så, utan alla tider ligger på förmiddagarna. Jag fick min tid ändrad men det blev inte en tid förrän onsdagen den 10 augusti, alltså en vecka efter det jag hade sökt akut. Onsdagen den 10 augusti fick jag börja med att göra ett nytt blodprov och väl på kvinnokliniken fick jag göra ytterligare ett vaginalt ultraljud och undersökning. Det var samma den här gången det vill säga, inget syntes på skärmen, ingen tendens till graviditet varken i livmodern eller någon annanstans, utan allt såg normalt och fint ut. Det gjorde inte ont när läkaren tryckte och kände men jag sa åt läkaren att det kom en ilande känsla i vänster ben och vänster sida på ryggen när hon rörde ultraljudsstaven. Jag frågade om det kunde vara nerver som retades av staven och det var mycket möjligt sa hon. Ett tidigt missfall sa läkaren och troligtvis hade mina värden på HCG-stegen sjunkit, det var läkaren nästan övertygad om. Jag frågadäe om utomkvedhavandeskap, men läkaren avfärdade det då det inte gjorde ont när hon tryckte på magen. Utan det var missfall, med stor sannolikhet. Läkaren bad mig sitta i väntrummet tills blodprovets analys var klar. Efter cirka en halvtimme kom svaret, läkaren var förbryllad, mina HCG-värde hade stigit, inte i den takt de ska utan långsammare, men de hade trots allt stigit. Läkaren talade med en kollega, en överläkare som beslöt sig för att ta en titt på mig, ifall den första läkaren hade missat något. Jag fick återigen ta av mina byxor och hoppa upp i gynekologstolen. Han gjorde samma undersökning som den första läkaren gjorde för bara en halvtimme sedan. Han tryckte men det gjorde inte ont, men staven gjorde så det ilade ner i vänster ben och bak i vänster halva av ryggen. Överläkaren var ganska säker på att det inte rörde sig om ett X (utomkved) han sa att det antingen var ett missfall eller att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet, att jag hade räknat fel på veckorna och man därför inte kunde se något. Han sa att om två dagar ska man definitivt kunna se något med tanke på HCG-värdena. Jag fick en ny tid fredagen den 12 augusti med först blodprovstagning. Rädslan för utomkvedshavandeskap och sorg för missfall byttes istället ut mot hopp om att det faktiskt rörde sig om en normal graviditet. Jag hade ju tydliga graviditetssymtom så hur kunde det då vara missfall? Jag räknande i min kalender hemma flera gånger och visst fanns det en liten chans om en normal graviditet om ägget tagit lite längre tid på sig att fästa. Jag letade på olika forum på internet för att hitta liknande historier och där fanns massor. Både de där det hade varit utomkvedshavandeskap, men även där det hade varit lyckade och fyllgångna graviditeter. Jag pendlade nu mellan hopp, förtvivlan och rädsla. Den enda restriktionen från läkarna jag hade var att om jag fick jätteont skulle jag åka in akut. Jag frågade vad jätteont betyder, jag hade inte ont men känningar på vänster sida i nedre delen av magen. Deras svar var att: det känner du, du känner om du får jätteont. Två dagar senare fredagen den 12 augusti går jag i vanlig ordning först och tar ett blodprov och sedan går jag till kvinnokliniken och väntar på min tur att få undersökas ytterligare en gång. Under tiden jag väntar får jag göra ett urinprov, jag är inte säker på varför de vill ha det när de mäter mitt HCG i blodet. Utan att protestera eller ifrågasätta lämnar jag urinprovet. Jag har i efterhand förstått att det kan ha varit ett klamydiatest eftersom klamydia kan vara en riskfaktor för utomkvedshavandeskap. Jag har fortfarande inte fått svar på vad det var för mening med urinprovet. Jag är 100% säker på att jag inte är smittad av klamydia. Jag har inget emot att lämna ett sådant test men jag skulle uppskattat att de gav mig den informationen att det just var ett sådant test, om det var ett sådant test. Denna dag undersöks jag av en annan läkare, läkaren gör ett vaginalt ultraljud men precis som tidigare syns ingen graviditet, varken i livmodern eller i någon äggledare. Han vill att jag väntar kvar på kvinnokliniken tills blodprovets analys är klar. Denna läkare börjar misstänka att det sitter ett X i ena äggledaren och han börjar informera om titthålsoperation. Efter cirka 15 minuter kommer blodprovets resultat. Det visar att HCG-nivån ökat men inte i den takt det ska, den skulle nämligen dubblas från förra provet, vilket det inte gjort. Enligt läkaren tyder denna svaga ökning på ett utomkvedshavandeskap. För att fastställa det måste en titthålsoperation göras så fort som möjligt. Läkaren ifrågasätter varför jag blev hemskickad från akuten den 3 augusti. Operationen blir bokad måndagen den 15 augusti. Många känslor finns hos mig, rädsla för narkos och operation men även rädsla att de ska ta min ena äggledare och det därmed blir svårare att bli gravid i framtiden. Samtidigt känner jag en lättnad att de äntligen ska göra en ordentlig analys om vad det är som inte står rätt till. Måndagen den 15 augusti är jag rädd, spänd och ledsen. Innan jag ska opereras gör de ytterligare ett vaginalt ultraljud, men de hittar inget och det blir operation. Personalen på dagoperationen är fantastiska, både läkare och sjuksköterskor. De tar min oro på allvar och min man får vara med hela tiden trots att det egentligen inte ska vara anhöriga i uppvaket. Jag blir sövd och när jag får tillbaka mitt medvetande och kan resonera med läkaren som opererade mig får jag den information jag behöver. Läkaren berättar att allt gick bra under operationen men de har plockat bort min vänstra äggledare. Den var blå och helt inflammerad och där satt med stor sannolikhet en graviditet. Men föratt fastställa det helt är den skickad till analys och det kan ta några veckor. Men eftersom de inte hittade något annat så tyder allt på utomkvedshavandeskap. Äggledaren gick inte att rädda och skulle göra mer skada än nytta i framtiden. Innan jag åker hem på kvällen får jag en spruäta eftersom jag är RH negativ, men personalen tror att jag känner till det och fått en sådan vid mitt förra missfall. När jag säger att jag inte fick det blir de tysta och funderande. Det är dock inte skada nu eller på mig. Sprutan ska bilda antikroppar och skydda ett barn vid nästa graviditet. Många tankar och känslor har varit närvarande under hela den här tiden och det har varit mycket påfrestande att åka till sjukhuset fram och tillbaka. Vår barnlängtan är stor men att bli gravid igen skrämmer mig så mycket. Jag vill inte riskera att bli av med min högra äggledare också. Jag vill inte gå igenom narkos igen. Jag vill inte åka fram och tillbaka från sjukhuset. Känslan av att få vara gravid har varit en stor längtan för mig länge. Idag skrämmer det mig, jag har bara negativa upplevelser av graviditeter och det är något jag inte vill uppleva igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till nu, det svider i hjärtat av längtan till ett barn men bara tanken på att få ett positivt graviditetstest får mig att må jättedåligt och skapar så mycket ångest. Det ger mig även ångest att tanken på att jag kanske aldrig kan eller vågar bli mamma.
fredag 26 augusti 2011
Shopping shoppy shopping
Ja, då var jag hemma efter en runda på stan. Nu ligger vi helt utslagna i soffan, det var så kvavt ute. Vi måste skaffa något att äta, jag är megahunrig. Jag tror det blir beställmat.
Måste säga att det var så jäkla skönt att shoppa, att fokusera på annat, att unna mig massa lyx och lite nytt inför hösten. Det blev en del:
* tre skjortor till min man (han var såklart med och valde själv)
* Ett "festlinne"
* En kofta
* En stickad tröja
* Ett par byxor (tights)
* Ett par boots
* Ett par stövlar (som ska användas i vinter)
* Ett par skor till min man
Vet inte om jag glömde räkna upp nåt...men jag kan på att jag behövde köpa smink...ja ja det får bli på MAXI. Nu vill jag bara ha mat
Måste säga att det var så jäkla skönt att shoppa, att fokusera på annat, att unna mig massa lyx och lite nytt inför hösten. Det blev en del:
* tre skjortor till min man (han var såklart med och valde själv)
* Ett "festlinne"
* En kofta
* En stickad tröja
* Ett par byxor (tights)
* Ett par boots
* Ett par stövlar (som ska användas i vinter)
* Ett par skor till min man
Vet inte om jag glömde räkna upp nåt...men jag kan på att jag behövde köpa smink...ja ja det får bli på MAXI. Nu vill jag bara ha mat
23
Arbetsdagen börjar rulla mot sitt slut och helgen börjar infinna sig. Tänkte ta en liten shoppingrunda på stan, jag behöver höstskor, jag har bara mina gamla slitna vinterstövlar.
De ringde från sjukhuset nu. Jag är glad nu att jag faktiskt åkte till sjukhuset och tog det där blodprovet (alltså var det värt med det onda sticket). Den 18 augusti fick jag åka in till akuten (det var ett par dagar efter operationen) för jag fick jätteont och blödde ganska mycket (men allt var ok då). Hursomhelst så tog de ett HCGprov den kvällen och då låg jag på ett värde på 300. Idag låg jag på ett värde på 23. Alltså: På en vecka har det minskat drastiskt. Barnmorskan jag pratade med sa att om man ska vara petnoga så ska jag ta ett till, för värdet ska ju ner på noll (jag suckade inombords) MEN eftersom det går åt rätt håll och är på väg ner behövs det antagligen inte. Dessutom är ju det som orsakade HCGn bortopererad. Eller rättare sagt det blir konstaterat att det var utomkved och att graviditeten satt i äggledaren (för den är ju bortplockad) när man mäter HCGn i blodet. Skulle det inte ske någon förändring det vill säga att HCGn höjts eller stannat på samma värde, hade de fått gå vidare med det. Bara för att se att graviditeten (eller en till gravidtet) satt sig någonannanstans där den inte borde vara.
Barnmorskan sa att jag skulle testa igen om två veckor med en sticka hemma. TVÅ VECKOR...jag testar varje dag. Hon tyckte att jag inte behövde det, hon sa att det blir dyrt för mig. Pengar är inget bekymmer för mig, däremot är det glädjande att se att det sjunker samt är det ett större bekymmer för mig att inte ha kontroll. Dessutom, om det har sänkts från 300 till 23 på nästan en vecka (igår var det en vecka sedan jag var på akuten), då tror jag inte det tar 2 veckor, utan endast några dagar.
Nu kommer snart min man hem, wehoo :)
De ringde från sjukhuset nu. Jag är glad nu att jag faktiskt åkte till sjukhuset och tog det där blodprovet (alltså var det värt med det onda sticket). Den 18 augusti fick jag åka in till akuten (det var ett par dagar efter operationen) för jag fick jätteont och blödde ganska mycket (men allt var ok då). Hursomhelst så tog de ett HCGprov den kvällen och då låg jag på ett värde på 300. Idag låg jag på ett värde på 23. Alltså: På en vecka har det minskat drastiskt. Barnmorskan jag pratade med sa att om man ska vara petnoga så ska jag ta ett till, för värdet ska ju ner på noll (jag suckade inombords) MEN eftersom det går åt rätt håll och är på väg ner behövs det antagligen inte. Dessutom är ju det som orsakade HCGn bortopererad. Eller rättare sagt det blir konstaterat att det var utomkved och att graviditeten satt i äggledaren (för den är ju bortplockad) när man mäter HCGn i blodet. Skulle det inte ske någon förändring det vill säga att HCGn höjts eller stannat på samma värde, hade de fått gå vidare med det. Bara för att se att graviditeten (eller en till gravidtet) satt sig någonannanstans där den inte borde vara.
Barnmorskan sa att jag skulle testa igen om två veckor med en sticka hemma. TVÅ VECKOR...jag testar varje dag. Hon tyckte att jag inte behövde det, hon sa att det blir dyrt för mig. Pengar är inget bekymmer för mig, däremot är det glädjande att se att det sjunker samt är det ett större bekymmer för mig att inte ha kontroll. Dessutom, om det har sänkts från 300 till 23 på nästan en vecka (igår var det en vecka sedan jag var på akuten), då tror jag inte det tar 2 veckor, utan endast några dagar.
Nu kommer snart min man hem, wehoo :)
sista gången (hoppas jag)
Läkaren ringde aldrig upp, så jag har suttit här under förmiddagen och undrat hur jag skulle göra. Tillslut tog jag ändå modet till mig och begav mig mot sjukan.
Provtaningen gick snabbt (och jag svimmade inte denna gången som jag gjorde sist, men då hade jag precis fått reda på att jag skulle operaras på måndagen och de tog flera rör med blod). MEN såklart kändes det som de stack fel. Det gjorde SKITont, blir väl blå om den armen också. Jag fattar inte att de inte kan sticka rätt. Jag har jättetydliga blodkärl i armvecken. Jag har lämnat blod tidigare och då stack de aldrig fel jag slutade lämna blod för jag inte klarade av sjukhus och blod).
Usch för sjukhuset, där finns sjuka människor. Jag gick förbi operationsavdelningen och fick rysningar, för bara en och en halv vecka sedan låg jag utslagen i en säng där, fullproppad med narkos. De rullade in en kvinna i rullstol mot avdelningen, hon hade en nål instucken ovanpå handen. Jag tänkte "nu är det dags för henne". Hon kanske inte är lika rädd som jag var, men jag tyckte så synd om henne och jag kan säga, med väldigt mycket egoism, att jag var överlycklig att jag inte var i hennes ställe och att jag istället var på väg ut i bilen för att köra hem igen och fortsätta jobba. Jag hoppas jag slipper sjukhus nu framöver och att jag inte behöver åka dit förrän jag verkligen ska få barn :) ...Men men vi får väl se vad som händer. Jag stressar verkligen inte med det just nu i alla fall.
Provtaningen gick snabbt (och jag svimmade inte denna gången som jag gjorde sist, men då hade jag precis fått reda på att jag skulle operaras på måndagen och de tog flera rör med blod). MEN såklart kändes det som de stack fel. Det gjorde SKITont, blir väl blå om den armen också. Jag fattar inte att de inte kan sticka rätt. Jag har jättetydliga blodkärl i armvecken. Jag har lämnat blod tidigare och då stack de aldrig fel jag slutade lämna blod för jag inte klarade av sjukhus och blod).
Usch för sjukhuset, där finns sjuka människor. Jag gick förbi operationsavdelningen och fick rysningar, för bara en och en halv vecka sedan låg jag utslagen i en säng där, fullproppad med narkos. De rullade in en kvinna i rullstol mot avdelningen, hon hade en nål instucken ovanpå handen. Jag tänkte "nu är det dags för henne". Hon kanske inte är lika rädd som jag var, men jag tyckte så synd om henne och jag kan säga, med väldigt mycket egoism, att jag var överlycklig att jag inte var i hennes ställe och att jag istället var på väg ut i bilen för att köra hem igen och fortsätta jobba. Jag hoppas jag slipper sjukhus nu framöver och att jag inte behöver åka dit förrän jag verkligen ska få barn :) ...Men men vi får väl se vad som händer. Jag stressar verkligen inte med det just nu i alla fall.
Fredag idag
Då var det fredag, skönt. Jag har varit uppe tidigt och börjat jobba. Jag har möjlighet att jobba hemma fredagar och det är jätteskönt. Jag går dirket från sängen till datorn och börjar jobba. Nu är det snart dags för frukost.
Jag tog ett nytt gravtest imorse och det är ynkasvagt positiv, alltså det sysn knappt. Behöver jag verkligen lämna ett HCGprov på sjukhuset idag då? Jag vill inte, jag vill verkligen inte åka dit. Bara tanken på att åka till sjukhuset igen får mig att kräkas av ångest. Dessutom har jag mycket att jobba med idag så att bespara mig den tiden att åka till sjukhuset hade varit kanon. Så jag ringde till sjukhuset och jag fick prata med en barnmorska. Hon visste ingenting, hon tyckte jag kunde vänta till måndag. Det tyckte inte jag, för då kan jag inte komma loss från jobbet. Idag eller inte alls alltså. Hon skulle be en läkare ringa mig under dagen. Jag fattar inte hur svårt det kan vara, antingen ja eller nej. Till och med jag fattar att blir inte testen svagare och det positiva gravstrecket försvinner så är det inte bra, men det kan jag ha koll på själv (sånt kan ta tid innan det försvinner helt) och tar det för lång tid JA då åker jag in och tar ett prov. Ursäkta min upprördhet, men sjukvården har inte behandlat mig väl under denna process (med undantag för de sjuksköterskor och läkare på dagopertionen, de var grymt underbara).
Jag tog ett nytt gravtest imorse och det är ynkasvagt positiv, alltså det sysn knappt. Behöver jag verkligen lämna ett HCGprov på sjukhuset idag då? Jag vill inte, jag vill verkligen inte åka dit. Bara tanken på att åka till sjukhuset igen får mig att kräkas av ångest. Dessutom har jag mycket att jobba med idag så att bespara mig den tiden att åka till sjukhuset hade varit kanon. Så jag ringde till sjukhuset och jag fick prata med en barnmorska. Hon visste ingenting, hon tyckte jag kunde vänta till måndag. Det tyckte inte jag, för då kan jag inte komma loss från jobbet. Idag eller inte alls alltså. Hon skulle be en läkare ringa mig under dagen. Jag fattar inte hur svårt det kan vara, antingen ja eller nej. Till och med jag fattar att blir inte testen svagare och det positiva gravstrecket försvinner så är det inte bra, men det kan jag ha koll på själv (sånt kan ta tid innan det försvinner helt) och tar det för lång tid JA då åker jag in och tar ett prov. Ursäkta min upprördhet, men sjukvården har inte behandlat mig väl under denna process (med undantag för de sjuksköterskor och läkare på dagopertionen, de var grymt underbara).
torsdag 25 augusti 2011
slarv och kråkfel
Jag läste igenom mina inlägg och OJ vad fel där är (stavfel, meningsbyggnadsfel osv.) Men jag skriver snabbt, jag orkar inte läsa igenom det så noga innan jag uppdaterar. Det blir väldigt mycket talspråk. Men detta kommer vara faktorer som jag kommer att strunta i. Jag är annars akademiker och dokumenterar i mitt jobb, då är jag petnoga oftast, framförallt då det är rapporter som ska lämnas in. Här behöver jag inte vara petnoga, det här är min blogg, här bestämmer jag hur noga det ska vara. Det viktigaste är väl att ni förstår helheten? Jag ber om ursäkt i förväg om det kommer bli lite slarv och kråkfel i texten då och då. Är jättejättejätte petnoga själva kanske ni inte kommer stå ut att läsa min blogg, men jag hoppas ni har överseende :)
NEJ! Du är söt!
Måste bara berätta en sak...Min fina man är på teambuildning med jobbet, inklusive övernattning. Jag hatar att vara hemma själv, det är så tris, särskilt sova självt. Jag är så van att ha min man hemma varje kväll och natt. Men, men det är ju en jobbsak för hans del. Min man är den finaste man som finns. När jag träffade honom och det faktisk visade att hans intresse för mig var besvarat kunde jag knappt tro det. Min man har det mesta, han har en stor dos humör, han är jäkligt begåvad, intresserad av akutella händelser, social och väldigt empatisk. Jag vill räkna upp fler saker, men då tröttnar ni nog läsa.
Hursomhelst. Jag känner mig rätt nere nu efter allt som har hänt med missfall och utomkved. Jag har gått upp några kilo (jag menar två gravidteter som inte ledde till något) så jag känner mig ganska blek, grå, ful och fet. Såklart är jag en klagmaja som också klagar på det jämt här hemma. En mans uppgift är därför i sådana läge att säga till sin kvinna att hon har fel, min man lyckas rätt bra med det. MEN eftersom han inte är hemma kan han ju inte säga något till mig ikväll när/om jag klagar. Så när jag gick in på toa (ja, jag skulle kissa i min burk) ser jag en upptejpad lapp på badrumsspegeln med texten: "Nej! Du är söt" . Är han inte för go min man?
Hursomhelst. Jag känner mig rätt nere nu efter allt som har hänt med missfall och utomkved. Jag har gått upp några kilo (jag menar två gravidteter som inte ledde till något) så jag känner mig ganska blek, grå, ful och fet. Såklart är jag en klagmaja som också klagar på det jämt här hemma. En mans uppgift är därför i sådana läge att säga till sin kvinna att hon har fel, min man lyckas rätt bra med det. MEN eftersom han inte är hemma kan han ju inte säga något till mig ikväll när/om jag klagar. Så när jag gick in på toa (ja, jag skulle kissa i min burk) ser jag en upptejpad lapp på badrumsspegeln med texten: "Nej! Du är söt" . Är han inte för go min man?
Dagens höjdpunkt: Att kissa i en burk
Imorogn är det återigen att ta ett stick i armen. Alltså ta ett blodprov för att mäta mitt HCG, har det sjunikt efter operationen, var det verkligen graviditeten som satt i äggledaren? Och VISST gjorde den det, mitt HCG sjunker, jodåsåatt jag har koll. Okej jag kan inte säga vilket värde jag har på HCGn, men jag är ett testfreak och har förbrukat hur många graviditetstest som helst. Bara för att se att dessa blir svagare och det blir dom. Det visar fortfarande att jag är "gravid" men det blir svagare och svagare för varje dag. Pinsamt, men sant att jag är ett sådant kontrollfreak. Men summan av kardemumman är faktiskt att det är så skönt att se det bli svagare och svagare för var dag. Att det blir svagare betyder även att jag snart är helt HCGfri och att bli HCGfri = att kroppen snart är på G igen (snart blir det alltså ägglossningstest för hela slanten) ägglossning betyder snart mens (faktiskt ska det bli riktigt trevligt att få mens för en gångsskull). Mens betyder ju att kroppen fungerar igen. Så att kissa i den här glasburken (som jag såklart tvättar noga efter varje använding) som det tidigare varit salsaDip i, för att sedan doppa gravstickan, är en ganska hoppfull upplevelse för mig och det är lika spännande varje dag.
Dom finaste barnen......
Vi började vår bebisverkstad i mars. Det tog sig inte på första försökte, men ett plus på gravstickan blev det i alla fall den 28 april i år. Vi befann oss då i New York, lyckan var total och det blev firande på kvällen (för mig blev det alkofritt). Detta är en kväll vi sent glömmer, det var en av de lyckligaste dagarna och kvällar jag varit med om. Men säg den lycka som varar...Jag fick vara lyckligt gravid i en månad, den 29 maj fick jag blödningar och tillsist bestämde vi oss att ta oss till akuten. Jag fick av med byxor och trosor hoppa upp i den där "heta stolen" och visst fanns det NÅGOT, men väldigt väldigt litet. För litet för att vara levande för den vecka jag var i 8+6, alltså vecka 9. Inga hjärtslag, ingenting, bara en liten stilla hinnesäck. "Förbered er på missfall" sa läkaren. De orden glömmer jag aldrig, de har naglat sig fast i minnet. Tillbaka efter en vecka, mest för att bekräfta så det inte hade växt något, så ett litet hopp hade jag ju, men visst var det missfall. Jag fick tabletter med mig hem, tabletter som används då man vill göra en frivillig abort. Aborten gick bra, rent kroppsligt då, alltså. Ägglossningen kom igång tre veckor efter aborten och vips var jag gravid igen.
Denna gång var jag lite mer avvaktande. Men något gick väldigt mycket fel här med. Jag åkte in till akuten för JÄTTEsmärta på vänster sida i nedre delen av magen. Blev hemskickad, fick en tid dagen efter. Upp i "heta stolen" och nej de hittade inget, inte ens en hinnesäck. Tog ett urinprov som visade positivt gravtest, tog blodprov. Gravidtetshormonet bara ökade (HCG), in och ut från sjukhuset, undersökning, blodprovstagning, misstanke om normal graviditet, misstanke om tidigt missfall, hittade inget i livmodern, eller i äggledare på ultraljudet. Började misstänka utomkvedhavandeskap. Tillslut sa en läkare (det var en fredag) du måste göra en opertion på måndag, en titthålsoperation. Med stor sannolikhet är det utomkved (när gravidteten sätter sig i äggledaren) och det är livsfara, vi måste se om det finns något där. Sagt och gjort, måndagen kom, jag blev opererade (var livrädd) och vad hittade dom? JO en graviditet i äggledaren, på vänster sida, äggledaren hade inte spruckit men blivit rejält blå och inflammerad, ja så pass skadad att den inte gick att rädda.
Så här sitter jag, vi började med att skapa bebis i mars, nu är det augusti och vi måste vänta någon/några månader innan vi försöker igen. Dessutom har jag ju bara en äggledare kvar, så det kan ta längre tid att bli gravid....Men det är som dom säger: De finaste barnen tar längts tid att göra.
Denna gång var jag lite mer avvaktande. Men något gick väldigt mycket fel här med. Jag åkte in till akuten för JÄTTEsmärta på vänster sida i nedre delen av magen. Blev hemskickad, fick en tid dagen efter. Upp i "heta stolen" och nej de hittade inget, inte ens en hinnesäck. Tog ett urinprov som visade positivt gravtest, tog blodprov. Gravidtetshormonet bara ökade (HCG), in och ut från sjukhuset, undersökning, blodprovstagning, misstanke om normal graviditet, misstanke om tidigt missfall, hittade inget i livmodern, eller i äggledare på ultraljudet. Började misstänka utomkvedhavandeskap. Tillslut sa en läkare (det var en fredag) du måste göra en opertion på måndag, en titthålsoperation. Med stor sannolikhet är det utomkved (när gravidteten sätter sig i äggledaren) och det är livsfara, vi måste se om det finns något där. Sagt och gjort, måndagen kom, jag blev opererade (var livrädd) och vad hittade dom? JO en graviditet i äggledaren, på vänster sida, äggledaren hade inte spruckit men blivit rejält blå och inflammerad, ja så pass skadad att den inte gick att rädda.
Så här sitter jag, vi började med att skapa bebis i mars, nu är det augusti och vi måste vänta någon/några månader innan vi försöker igen. Dessutom har jag ju bara en äggledare kvar, så det kan ta längre tid att bli gravid....Men det är som dom säger: De finaste barnen tar längts tid att göra.
onsdag 24 augusti 2011
Jaha då har jag också en blogg....
Jo det är sant, jag har haft bloggar förut, men det har liksom inte funkat, jag har tröttnat. Men jag har så mycket behov att skriva av mig just nu. Efter ett missfall och ett utomkved som jag opererades för förra veckan, har en del känslor kommit upp och vad kan vara bättre än att skriva av sig på en blogg? Jag kommer att uppdatera mer och berätta mer om mig själv. Men jag kan ju avslöja om varför jag kallar mig måndags-ex, jo jag är född på en lördag, men det sägs att måndagsbarn har mer otur. Jag har haft mycket otur i mitt liv, framförallt på senare tid och därför säger jag att jag lika gärna kunde varit född på en måndag. Kanske blev tillverkad en måndag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)