Ofrivilligt barnlös eller?

Nu har TV börjat uppmärksamma ofrivillig barnlöshet, både på SVT (barn till varje pris) som jag tittar på just nu och TV3 (drömmen om ett barn). Jag tycker det är så himla bra att det uppmärksammas, känslan av att vilja ha barn men inte kunna få, eller som jag få missfall (och utomkved). Att få detta är en sådan oehörd sorg, sorg som krampar i hjärtat. Innan jag hade fåt mitt första missfall tänkte jag "Äh vadå, det är ju bara att komma igen, barnet levde ju ändå inte och blablabla" MEN när jag fick mitt missfall, ja då var jag så ledsen (och fortfarande är) att jag var otröstlig. Jag tror att man måste uppleva ett missfall för att verkligen förstå hur det verkligen känns, gravida kvinnor och kvinnor som fått barn kan säkerligen ha viss förståelse, men de kan aldrig sätta sig in i känslan. Sorgen kring missfall är inte själva missfallet i sig (då kommer kloka gumman in och säger det skulle inte bli ett friskt barn) nej det är allt det där andra man bygger upp, var ska skötbordet stå, hur gör vi med airbagen i bilen, hur ska vi få plats i garderoben, vad ska bebisen heta osv. Allt man bygger upp DET är sorgen. Jag hoppas att jag ska få uppleva allt det här på RIKTIGT inte komma ett par veckor för att sedan bli snuvad på det, jag vill må illa, jag vill vara gnällig över min graviditet för att veta att sedan veta att belöningen kommer. Fast jag måste vakna i drömmen och inse att jag och min man (precis som de på TV) är just nu ofrivilligt barnlösa. Å snälla någon därute säg att det inte alltid kommer att förbli så och lova att det är sant.........